Var hos terapeuten idag. Det går både bakåt och frammåt och det finns inget intressant att skriva om, tyvärr.

Behöver lite hjälp.

Beslutade mig för att spela in en video eftersom min dator är kapabel till det. Ljudet blir lite luddigt och jag kan inte säga att min sånginsats är great (eller mitt plonkande) men what the heck liksom. Det finns så jävla mycket bra därute som man aldrig kan mäta sig med ändå.

Publicerat den 21 oktober, 2009 kl. 14:19 under Utrikes av Damon
Kommentarer: 37

Läste precis detta fast jag vet att jag inte borde. Att U.C:n gör att jag har en ökad risk att drabbas av cancer i tjocktarmen. Läser vimmelmammans blogg och känner mig som en zombie, vet inte hur jag ska reagera. Hon har varit en förebild för mig i över ett halvår (sen jag fick U.C) och det är först nu som jag fattar att hon kan dö. Att cancern kan ta livet av henne gör mig så jävla förbannad, rädd, förvirrad m.m.
Det är helt obefogat men det är ju ändå jävligt svårt att låta bli att tänka på. Även om jag går på zonterapin, tar mina tabletter och sköter mig så finns det ju aldrig någon som kan säga att "nu är du frisk" eller "du behöver aldrig mer besväras av detta igen" och det är väl det som gör mig som mest irriterad. Vem hade inte velat höra att "Du kommer leva ett långt och lyckligt liv kantat av beskymmer i grad med 'mina föräldrar ska skiljas' och inte en massa sjukdommar. Take care."
Visst, nu är jag hysterisk. Förlåt förlåt. Jag blir bara så jävla rädd ibland. Och ledsen eftersom det är så orättvist.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 14 juni 2009
I nuläget står det mesta still. Jag försöker äta hyfsat sunt och röra på mig (en skillnad sedan tidigare) för att inte misshandla magen mer än nödvändigt. Visst, det slinker ner en kaka då och då men jag äter mer frukt och grönsaker så det väger upp i alla fall.
På sjukhusfronten står det helt still. Det har fortfarande inte kommit något svar på hur koloskopin gick eller vad proverna visade så jag har ingen susning om vad nästa steg blir. Det är bara att vänta och se. Jag hoppas innerligt att allt blir bra tills vi åker till Italien - den andre juli, alltså mindre än en månad - för annars kommer det bli väldigt jobbigt att sitta i bilen i så många timmar.

16 juni 2009
För bara fem minuter sedan ringde läkaren som genomförde koloskopin för att berätta att avföringsproverna som jag lämnade har kommit tillbaks och de visar att det rör sig om någon form utav inflammation i tarmsystemet. Det är dock inte "farligt" eller oroväckande, han berättade att normalvärdet på avföringsprover ligger på 50 och de som har riktigt svåra magproblem har ett värde på över 1000. Mitt ligger på 350 så det är med all säkerhet inte något akut, men det är inte heller helt normalt. Det är skönt att höra att det troligtvis inte kommer att krävas fler undersökningar som blir lika omfattande som koloskopin men samtidigt är det ju synd att det inte verkar vara något övergående heller.
Proverna som de tog från slemhinnan i tarmen har inte kommit tillbaka än men han föreslog att jag ska börja behandlas för Ulcerös Colit eftersom det med största sannorlikhet är den sjukdomen det rör sig om. Så jag ska hämta ut medicin på apoteket inom de närmsta dagarna och påbörja behandling medan jag inväntar svar på tarmproverna.
Han berättade också en del som jag redan vet genom allt mitt googlande; att Ulcerös Colit är en kronisk sjukdom och är därför något man får leva med resten utav livet och likaså att medicinen som förebygger framtida problem ska tas regelbundet och inte bara när det är en "aktiv" inflammation som härjar.

Nu ska jag ringa mina föräldrar och berätta för dem, sen får vi se hur det blir.

Läste detta på expressen.

Katie Piper blev misshandlad och våldtagen av sin dåvarande pojkvän som sedan fick en annan man att kasta syra i ansiktet på henne. Idag har hon genomgått 30 operationer för att kunna äta igen och hon är blind på ett öga. Hennes ansikte är förstört och hon har smärtsamma minnen och upplevelser men ändå väljer hon att gå ut i media och berätta om detta.
Det måste krävas en del av en för att orka leva efter en sån grej. Tror att man inte ens kan föreställa sig den ångest det måste framkalla att vakna på ett sjukhus och inte känna igen sig själv när man ser sig i spegeln. Att ha blivit utnyttjad och så illa behandlad utav andra människor och är orsakad så mycket smärta att kroppen måste få läkarhjälp för att repareras är inte något man kan föreställa sig.

Männen som gjorde detta mot henne sitter inne för livstid. Katie Piper lever. För att hon vill leva.

Den är klippt alldeles för tidigt i slutet så ursäkta att det tystnar helt abrupt. Men detta är i alla fall en väldigt fin låt av ett väldigt bra band. Enjoy!



Denna låt passar bra in på mig och människan jag älskar. Det har hänt mycket skit och det har tagit lång tid för oss att forma det vi har idag - ett förhållande. Vi älskar verkligen varandra idag och det är helt sjukt med tanke på allt hat och allt hemskt som vi sagt och gjort mot varandra under årens lopp.

Det är verkligen sjukt, men det verkar som att kärlek är som en parasit som inte går att skaka loss hur mycket man än vill. Tillslut måste man ge sig. Slänga in handduken, abandon the ship, låta fågeln flyga eller vad ni nu vill alla det.

Det passar sig inte
att inte passa in
allt är för stort och för smått
på samma gång.

Motivation - vad fan är det?
Vi har lämnat allt vad livet heter
bakom oss.
Långt, långt bakom oss.

Mål - vad fan är det?
Vad har vi att sikta mot?
Undrar medan allt byggs upp
omkring oss.

En helt fantastiskt kreativ låt av det gamla progg/rockbandet Focus. Denna låt är en av deras mest kända; Hocus Pocus.

Söker ett svar
vill hjälpa dig så
Du vänder dig om
Bereder din väg att gå.
Slutar försöka hjälpa dig
det spelar ingen roll
för du vill inte längre
nu när du förlorat all kontroll.

Men skyll ej på mig
när dagar blir för långa
skyll inte på mig
när dina bördor blir alltför många
För hur det än är
så kan jag ej axla dina bekymmer
jag orkar en del
men måste tänka på vad mitt hjärta rymmer.

Sluta spela trött och dum
när jag frågar hur du mår
du suger ur mig all min ork
slukar allt du förmår...

Ursinne som sedan länge dött
panik i vågor genom min så kallade "kropp"
Sliter mig loss, springer.
Vill hitta ett kryphål. Finns inte.
Andas in. Andas ut. Andas in...
De som håller mig vid liv
tar död på mig, samtidigt. Förvirrande, outhärdligt.
Pressar mina händer - kalla, som is
Inget får komma ut. Inget får komma in.
Era ord kan inte döda mig.
Mina ord kan inte förgöra er.
Evigheten tar sin början.
Det har börjat.

[12 mars 2009]

Folks förväntningar (säg något mer jag inte vill)
Sväljer hårt, det är så det går till.
Matad med det som borde ske.
Förväntningar som sträcker sig högre än mina 1 och 53
och en halv, ska du veta (klarställd fucking trovärdighet)
Vill förtjäna platsen så nu kostar all min tveksamhet.
Inga hinder här, det är viktigt att prestera
så kämpa kvinna, lite till, lite mera!

Sorgligt att det liksom alla andra gånger förr
resulterar i att vi står här, knackar på Dr. Kronvalls dörr
Evighetens diskussion tar vid, min comeback är en löjlig historia.
För hur mycket jag än kämpar så tycks jag aldrig förtjäna min gloria.

[9 mars 2009]

Det blir en chill dag. Nissen har dratt till repan för han ska spela in hela dagen och jag är ganska trött och hormonell. Tittade på reprisen av Här är ditt liv med Sven Wolter och blev så rörd att jag skäms. Tycker sånt är så fint på nåt vis.

Har städat en massa så jag vet inte om jag ska ta en dusch eller vad jag ska hitta på... vi får se. Fy fan va tråkigt detta inlägg blev.

Förtroende. Du är ett offer som litar till min tysthet.
Att jag kniper käft, nickar. Tycker om dig.
Tycker alltid om dig.
Överröses med dina historier - sant eller falskt?
Kunde inte brytt mig mindre
tyvärr, är mitt uppe i något annat.
En kamp i tysthet när offret talar,
anförtror mig all sin vårdslöshet.
Det är synd om dig. Du är ett offer.
Det är synd om mig. Jag bär dig och dina bördor, på mina axlar.
Vänskap är det inte tal om - vad sjutton är det?
Nej, jag kniper käft, nickar. Tycker om dig.
För det gör jag verkligen. Tycker alltid om dig.
(Fast du kväver mig ibland.)

[10 mars 2009]

Empatisk förmåga. Självömkan.
Kan inte klandra någon annan
för mitt tappade fotfäste.
Förbannad
på mig själv och på alla
för saker man inte bör tala om.
Kastar sten i glashus.
För just nu är det allt jag kan göra.
Utnyttjad - såklart.
Känslan är total.

Jag faller. Det är vackert. Svalt.
Vågar inte tänka på vad som händer
när jag slår i marken.

En polare är sugen på thaiboxning och klickade in på en klubb för att läsa lite om dem. Hon kände sig inte lika entusiastisk när hon var klar för om man scrollar längst ner på denna sida så står följande:

"Regel: Se till att tånaglar är kortklippta. Det kan ske otäcka skador om du inte har kortklippta naglar. Du får inte träna om denna regel bryts! Får du blåsor som blöder får du inte träna och måste torka bort blodet direkt från mattorna. Jag hoppas själv att du förstår att detta är viktigt."

Hon är inte lika sugen på thaiboxning längre...

Jag och Pojkvännen pratar om att göra som alla andra par i vår ålder (då trenden nu är att folk förlovar sig efter typ 3 månader tillsammans och pratar om att "leva hela livet tillsammans") så vill vi ju inte vara sämre (och samtidigt skämta lite på deras bekostnad). Så nu efter drygt tre och ett halvt år tillsammans ska vi också ta steget... inte förlova oss (det är för mesigt), inte gifta oss (vi kan fisa inför varan så vi är praktiskt taget redan det) utan förgifta oss. Praktiskt och bra. Det går till som så att man köper ringar som man har på höger ringfinger och sedan är det klart.

Vi har ju trots allt varit tillsammans i över tre år (med miljarder gräl och uppbrott och strul med andra för att se om vi klarade oss utan varandra) och vi är ganska säkra på att vi kommer spendera dagarna på ålderdomshemmet med permobilrace, xbox-spelande och lyssnandes på musik sent på kvällarna. När vi är 80 så lär vi också tatuera in varandras namn på kroppen (skinkorna föreslog jag och han tycker att det låter asbra) och bråka om vems tur det är att göra sitt drag i schack. Jag kommer skrika åt honom att sluta larma på trummorna och att jag inte bryr mig om hur det nya riffet han har kommit på låter och han kommer sucka, böna och be om att få gå och ta en helkväll med sina grabbpolare när jag tvingar ner honom i soffan för att titta på Twilight, Batman, Fantomen eller nån annan mysig tjejfilm.

Kort och gott, vi är alldeles för tillsammans för att kunna göra slut och vi vill ju inte vara sämre än alla de som efter ett halvår har insett att de inte kan leva utan varandra (pinsamt att det tog tre år för oss att haja detsamma) så nu jävlar!
Älskling, nu ska vi banne mig förgifta oss!

(Imorgon åker vi in till stan och tittar på ringar för flådigt ska det vara.)

Skulle känna mig huslig och laga mig en ordentlig lunch på ett recept som jag fick av en bekant igår. Fräste lök och tomater i en stekpanna och knäckte sedan ett ägg över och rörde ihop det som nån slags röra. Sedan kokade jag lite pasta och åt alltihop tillsammans med ketchup och ost.

  

Nu mår jag illa. Väldigt illa. Inte sådär "mår-lite-illa" utan riktigt "fy-fan-i-helvete-vad-jag-mår-illa". Det dröjer nog ett tag tills jag lagar detta igen.

Har fått nån konstig växtvärk i mina ben. Eller det känns som att jag bara borde upp och skutta jättemycket. Hmm... Vad ska man göra när det spritter i benen? Springa i trappan? Hoppa hopprep? Stretcha?

Ska på zonterapi idag. Måste. Tvätta. Fötterna.

Detta stycke är hämtad från dyskalkyli.nu där man kan läsa mer om detta handikapp.

"Lite förenklat kan man säga att dyslexi framförallt handlar om svårigheter med att avläsa och tolka de skrivna tecknen. Det handlar om brister i att snabbt och enkelt avkoda (läsa) skrivna ord. Dyskalkyli, däremot, berör framför allt svårigheter att hantera och genomföra olika matematiska operationer, det handlar om olika tankeprocesser."

Beautiful dawn,
Lights up the shore for me.
There is nothing else in the world,
I'd rather wake up and see with you.
Beautiful dawn,
I'm just chasing time again.
Thought I would die a lonely man, in the endless night.

But now I'm high
Running wild among all the stars above.
Sometimes it's hard to believe you remember me.

Beautiful dawn
Melts with the stars again.
Do you remember the day when my journey began
Will you remember the end of time
Beautiful dawnYou're just blowing my mind again.
Thought I was born to endless nights, until you shine.

High
Running wild among all the stars above.
Sometimes it's hard to believe you remember me.

Will you be my shoulder when I'm grey and older
Promise me tomorrow starts with you,

Getting high
Running wild among all the stars above.
Sometimes it's hard to believe you remember me
High
Running wild among all the stars above.
Sometimes it's hard to believe you remember me

Nu måste jag skriva av mig angående den satans rövkanalen.
Det går ett intressant program på MTV som jag inte ens vet vad det heter. Ändå tänkte jag här ta mig friheten att såga det så fruktansvärt hårt. Programmet går ut på att en känd person (inte en betydande känd person utan självklart någon som tjänat ihop sina pengar på att skriva en låt eller flasha sig för en porrblaska eller legat med rätt människa) visar upp sitt hem för ett kamerateam. Det skulle kunna vara fruktansvärt mysigt och inspirerande men det blir bara läskigt och skrattretande. Det enda programmet går ut på är att kändisen visar upp så mycket och så värdefulla saker hon/han kan och pratar om hur unika de olika föremålen är samt hur mycket det betyder för henne/honom att ha dem i sitt hus.

Igår handlade det om en hiphopare som hade en mängd historiska föremål ifrån Kina i sitt vardagsrum. En vanlig människa skulle enbart ha så dyra prylar ifall man var intresserad utav Kinas historia (ni vet, modellbyggare har små flygplan, fotbollsspelare har säkert nåt föremål som går att förknippa med deras intresse osv...) då det känns ganska onödigt att spendera en massa pengar på föremål som man inte kan något om eller ens vet vad de heter.
Hans kommentar om föremålen var: "Jag vet inte vad det heter... men det kommer från Kina och är väldigt värdefullt... Jag fick betala en del för det..." *skott i huvudet*
Nästa grej som gjorde mig förvirrad var när han kom ut till sin pool och förklarade att det kristallklart blåa vattnet var importerat från Bahams. WOOOOOW! Är det bara jag som har missat att vatten har olika värde beroende på vart det kommer ifrån? Tur att jag fick veta hur det ligger till, nu tänker jag nämligen sälja vattnet i min farfars damm väldigt dyrt. Guldfiskarna som lever i den borde ju ge några extra slantar då det kan klassas både som mat OCH blingbling.

Märks det att jag hatar rika människor som inte gör något vettigt med sin egendom? Jag fattar att man vill unna sig saker men om man inte kan handskas med pengar på ett förnuftigt sätt så borde man faktiskt inte få lov att ha några.

Jag är en person som anser mig vara duktig och orädd. Att jag säger ifrån när det händer något. När jag var yngre var jag den personen i alla fall, den som satte sig bredvid den ensamma i matsalen och stod och frös vid gungorna tillsammans med den som inte fick vara med. Jag var inte rädd.
Idag är det anorlunda. Jag rider på vågen jag startade när jag var yngre, i alla fall i teorin. Men i praktiken är jag dålig på det. Jag är dålig på att hålla upp dörrar och resa mig för gamla människor på bussen. En gång när jag gick en prommenad så såg jag en liten kille som ramlat med cykeln. Jag såg att han inte var skadad, han ramlade bara, men jag blev ändå helt ställd och gick bara förbi. Frågade inte ens hur det gick. Skäms över mig själv.

Men det är ett tillfälle till. Som gnager mig mer än något annat.
Jag och min mamma hade varit och handlat och vi stod i en korsning och väntade på vår tur att köra ut. Då ser vi plötsligt en liten pojke, drygt två år, som står helt ensam vid en parkeringsficka. Han har tåspetsarna på gatan och bilarna kör förbi honom, bara i trettio kilometer i timmen, men det blir ju ändå en ordentlig smäll för en så liten människa. Mamma är vit i ansiktet och hennes röst darrar när hon ber mig springa ut och ta in honom på trottoaren. Jag stirrar på barnet som glatt står vid vägen, skrattar och svajar till i fartvinden från bilarna som passerar honom. Mammas röst bryts när hon upprepar samma sak. Hon ber mig springa ut, att skynda mig fram till honom. Jag sitter som förstenad. Min hjärna har registrerat synen och allt hon säger men jag förmår inte röra mig. Sekunderna går. Tillslut är det en tant som rycker tag i pojken och drar in honom på trottoaren och mamma vevar ner rutan och ropar några tacksamma ord till henne och sedan kör vi iväg. Jag är tyst under hela bilfärden.

Än idag skäms jag för att jag inte gjorde något. Om det hade hänt något med pojken, om en bil hade mejat ner honom mitt framför ögonen på oss så hade jag inte kunnat förlåta mig själv. Nu kan jag det med ett visst sting utav dåligt samvete. Jag kan skylla på att jag blev chockad, paralyserad, you name it. Det borde inte gå att bortförklara. Det skulle varit mitt fel om pojken dog. Indirekt mitt fel.

Känns som att jag inte har något bra att skriva om. Som om jag gömmer mig lite bakom alla bilder och youtubeklipp. Men man orkar ju inte läsa hur mycket som helst heller så det kanske är lika bra att ha massor av bilder, filmklipp och sånt.


Imorgon ska jag fan ha kameran framme... jättemycket.

Jag kan inte låta bli.

Här ska Sarah Palin prata om Thanksgiving - om att man borde låta en kalkon slippa ifrån slakt. Hon väljer vart intervjun ska utföras, så hon tycker att ett kalkonslakteri är toppen. Så medan hon pratar om en tursam liten kalkon som blivit besparad ett öde på matbordet så står en man i bakgrunden och skär halsen av den lycklige kalkonens tiotusentals kompisar... Inte bra alltså.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 28 maj 2009

Idag smäller det.

Att få i sig tarmsköljningen igår var allt annat än lätt. Konsistensen och smaken går inte att beskriva och jag tvingade mig för att få i mig lite åtminstone men det slutade med att jag hällde ut den första doseringen i vasken. Det var skitdumt, jag vet. Mamma och pappa blev såklart väldigt förbannade och frågade varför jag var så korkad och omogen och så ringde mamma vårdcentralen och frågade hur jag nu skulle göra och de sa att jag skulle försöka få i mig den andra lösningen samma kväll. Så det var bara på det igen. Blandade med jordgubbssaft för att slippa den värsta smaken och jag tvingade i mig tre glas på två timmar. När det fjärde glaset skulle ner så kände jag hur allt vände i magen och jag sprang in på toaletten. Hann inte ens vrida mig till toastolen utan fick kasta mig mot handfatet och sedan kom allt upp - tillsammans med middan jag ätit tre eller fyra timmar innan.
Sedan var det bara toalettbesök hela natten varvat med illamående så jag har knappt sovit en blund inatt. Ringde till läkarmottagningen som ska göra undersökningen och berättade att jag kastat upp mycket utav innehållet (kunde inte förmå mig att berätta att jag slängt ut en halvliter) och damen som svarade i telefonen sa att jag ändå skulle komma in för att göra undersökningen. Det var inte heller första gången som någon haft problem med den drycken berättade hon för mig.

Så klockan 12:00 ska jag stå färdig i hallen för då kommer mamma och hämtar mig (jag vill inte gå själv, det känns så läskigt) och så åker vi in. Sen får vi hålla tummarna för att det går att se något och att det inte var förjäves.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 28 maj 2009
Mamma kom och hämtade mig och så körde vi in till kliniken för att få göra koloskopiundersökningen. Efter att jag klätt av mig och dragit på mig undersökningskläder så fick jag lägga mig på sängen för att få lugnande och smärtstillande intravenöst utav en assisterande sjuksköterska. Därefter kom läkaren in och pratade lite med mig om mina problem och sedan körde vi igång direkt. Fick lägga mig på sidan och sedan förde de in ett endoskop för att kunna undersöka tarmen. På en skärm på väggen kunde jag titta på hur endoskopet rörde sig i tarmen vilket var - trots all nervositet - väldigt intressant. Det var dock obehagligt och ibland fick den assisterande sjuksköterskan pressa händerna emot olika delar av magen för att endoskopet skulle kunna passera. De tvingades också spruta in luft för att kunna se vidare in i tarmen.
Undersökningen omfattades av att titta igenom hela tjocktarmen och en bit av tunntarmen och på vissa ställen tog dem prover som kommer att skickas på analys. Tunntarmen var det inget fel på men i delar utav tjocktarmens slemhinna var det inflammerat och enligt läkaren tyder det på en kronisk sjukdom som heter Ulcerös kolit som innebär att det bildas blödande sår i tarmvävnaden. Det är delvis ärftligt men så vitt jag vet så har ingen i släkten varit drabbad utav det.

Jag ska lämna ett avföringsprov i veckan och när proverna på slemhinnan är klara så kontaktas jag utav läkaren.

UTDRAG UR SJUKAGBOK - 14 maj 2009
Har äntligen fått brevet. Kirurgen har kallat mig för koloskopi om några veckor för att se vad det är för fel. Det är med blandade känslor som jag nu går och väntar på denna förnedrande undersökning. För de som inte vet så innebär koloskopi att man kör upp en slang (närmare bestämt ett koloskop) i du-vet-var för att titta efter om något är fel på tarmens insida. Har googlat runt lite, mer information hittar man här (inte för att jag tror att folk intresseras av vad jag ska genomgå, men ändå).

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 18 maj 2009
Har suttit och funderat en del nu och försöker luska ut vad problemet är. Just nu är jag inne på cancer. Googlar som en tok, försöker få kött på benen inför den kommande koloskopin och lusläser alla artiklar jag hittar. Det känns lite pinsamt att jag är hemma från skolan på grund av magont och sedan googlar runt för att få svar, antar att jag bara borde luta mig tillbaks och vänta in den kommande undersökningen men det är något inom mig som gör mig nyfiken. Jag vill vara förberedd när de kommer och talar om vad det är. Jag vill inte höra ett alldeles främmande ord som jag inte har en aning om vad det betyder. Jag vill veta vad det är som kan tänkas pågå i min kropp (för det är ju det minsta jag kan begära).
Min älskade mor har fått uppfattningen om att jag är rädd när jag pratar om cancer - att jag fasar inför det och är uppstressad och orolig - men konstigt nog så är jag bara lugn. En gnutta irriterad är jag också då denna ovisshet verkligen äter upp mig inifrån men absolut inte rädd. Om det är cancer så är det ju något som pågår inuti mig just nu. Och om det inte är cancer så har jag ännu en sak att utesluta.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 5 maj 2009
På något konstigt vis har jag repat mig från gårdagens förnedring. Min mage jävlas dock som vanligt och idag mår jag väldigt illa. Ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig ner och dö för jag orkar verkligen inte med detta längre. Provsvaren kommer att visa att jag är frisk och då kommer de tvingas röntga mig ur alla möjliga vinklar och förhoppningsvis så hittar de inflammationen som käkar upp mig inifrån (för det är precis så det känns) och jag är så jävla less på att vara halvkrasslig hela tiden.
Men jag måste försöka vara positiv, så jag kan ju tala om att jag idag har bland annat sminkat mig och målat mina läppar illröda. Igår inhandlade jag en Cosmo och en Fantomen så jag har i alla fall underhållning för några timmar frammåt. Får väl göra något som kan tänkas vettigt.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 6 maj 2009
Nu är jag trött på detta. Jag vill inte mer. Kirurgen ska kalla mig. Ska på gynundersökning nästa torsdag för att se så det inte är något fel i de regionerna. Damn jag är så jävla trött på min mage nu. Kan den aldrig bli okej liksom. Skitskitskit. Orkar inte skriva just nu.

Försökte träna till ingen nytta då magen bara bråkar och svider. Det värsta är att jag blir arg. Så arg så jag gråter. Och så skäms jag över att inte kunna lika mycket som alla andra. Seriöst nu. Jag är som en liten unge, kan inte riktigt hantera att livet går vidare trots att man har en kronisk sjukdom.
Kom hem och storgrinade över att jag inte klarade av något så enkelt som ett träningspass idag (snörvlade i mammas  tröja och allt, trots att jag är "vuxen") och mamma påminde mig om några viktiga saker som jag tänker summera här för framtida deppattacker:

• Livet slutar inte bara för att man får en sjukdom.
• Det finns folk som lever med myckert värre åkommor än Ulcerös Colit - och de har en fungerande vardag.
• Man kan inte se sig själv som ett offer.
• Man kan inte bry sig om vad andra tycker.
• Låt dig glädjas över vad du gjort under dagen - istället för att grämas över det du inte kunde göra.

Dessa saker glömmer jag bort. Typ hela tiden. Jag ser mig själv som den det är mest synd om i hela världen - och jag skäms. Jag skäms över mig själv och sjukdomen samtidigt. Men jag kommer aldrig bli av med den, så det är lika bra att jag intalar mig själv faktan, nämligen att det är inte mitt fel och det är inte synd om mig. Jag måste bara börja fatta det också.

Jävla skit, det blir bättre uppdatering imorgon.

Läste precis Fokis inlägg om att datoranvändande kan ge upphov till både ADHD och depressioner (och hon trodde inte att det hade något sammanhang över huvud taget) så jag vill bara klargöra för mig själv och alla som bryr sig:
När man sitter vid datorn så aktiveras hjärnan på ett helt annat sätt än när man gör något "vanligt". Det är som ett konstant fyrverkeri i huvudet eftersom den ständigt måste vara "taggad" och hinna med en massa saker. DET är vetenskapligt bevisat. Att hjärnaktiviteten ökar enormt då man sitter vid datorn, alltså.
Och när hjärnaktiviteten ökar så händer följande: Man blir trött, utmattad, får huvudvärk m.m.
Under min depressionstid så blev jag beordrad att inte spendera mer än en timme framför datorn om dagen eftersom det gör hjärnan så utpumpad (och människor som lider av depressioner kan inte använda hjärnan på ett normalt och sunt vis eftersom de är så fullkomligt nere i skit att de helt enkelt får kortslutning). Givetvis så gjorde jag inte det eftersom jag var jävligt envis och uttråkad och därför tog / tar också min tillfriskning mycket längre tid än vad den kunde ha gjort om jag följt medicinska råd till punkt och pricka.
Tror dock att det tar rätt lång tid för en fullt frisk person att utveckla ADHD eller en depression genom att sitta vid datorn men för de som redan lider av det / håller på att utveckla det kan tillståndet mycket väl försämras radikalt.

Grinar som en unge för det är så fint.

Publicerat den 4 december, 2008 kl. 18:14 under Barn, Stockholm av Tapio

[www.tjuvlyssnat.se]

Imorgon är jag ledig vilket betyder att jag ikväll kommer att surfa runt och eventuellt blogga om diverse meningslösa (eller meningsfulla) saker, eller också smyger jag in på syrrans rum och tittar på film. Eller smyger upp och lagar nudlar mitt i natten.

Menmen, godnatt till alla er som måste upp tidigt imorgon, hähä :)

Ur boken Kladdkakor av Maria Öhrn

• 175 g smör eller margarin
• 3 ägg
• 3 dl strösocker
• 2 dl vetemjöl
• 4 msk vaniljsocker

Smält smöret i en bunke i mikron eller i en kastrull på svag värme. Vispa ägg och socker vitt och pösigt och tillsätt därefter det smälta smöret. Blanda mjöl, kakao och vaniljsocker och rör ner blandningen i äggsmeten. Häll alltsammans i en vid, mikrosäker form, ca 30 cm i diameter. Har du inte en så vid form, eller så stor mikro, kan du grädda kakan i en något mindre form och hälla över en del av smeten i små glas eller formar. Grädda kakan på full effekt 6-8 minuter. Kontrollera då och då att den fortfarande är kladdig inuti.

Äntligen hemma. Nu blir det nudlar och tv. Sorry för dålig uppdatering, blir bättre imorgon.


Nudelskål. Det vill säga en skål. Med nudlar.

Detta är mitt flygblad som är skickat till lärarkåren på min skola. Ni får ursäkta ett visst slarv men det skrevs på en kvart under konstant illska.

Blivande alfahanar

”Vet du vad 11:an är för något?
När man trycker in sin penis med våld i munnen på kvinnan, så att hon börjar blöda näsblod.”
Robinson-Jarmo skriver om detta på sin blogg; alfahanar som använder sig utav sexuellt sadistiska och kvinnofientliga skämt för att understryka sin manlighet.

Liknande resonemang och skämt finner vi här på vår skola. Jag kallar de som för detta resonemang för Blivande alfahanar.

Detta är killar i 16-18 årsåldern som inte kan föra ett vanligt samtal om eller med en tjej utan att lägga in frågeställningen om hur långt hon kan ta deras genitalier i munnen (”och gilla det”). Det är de som inte kan prata eller visa sin uppskattning gentemot en tjej utan att tafsa, klänga eller ropa nedtryckande saker efter henne. Det är de som skickar mass-sms och skojar med att lägga upp bilder på henne i genanta positioner utan hennes tillstånd på Facebook.

Dessa Blivande alfahanar har uppenbarligen brist på kommunikationsförmåga och måste därför bli åtgärdade omedelbart innan de och deras offer kommer ordentligt till skada. Med tanke på hur många tjejer det är som utsätts för sexuella trakasserier varje dag så dröjer det nog inte länge innan de blivande alfahanarna blir anmälda eller får tillbaks med samma mynt. Vilken kille skulle fixa att varje dag få höra att han är dålig, bli spammad på mobilen, få ett obehagligt tryck på sitt könsorgan, få mer eller mindre sexuella inviter där han är i underläge, för att i nästa stund bli skrattad åt?

Om dessa människor får fortsätta med sin sexuellt sadistiska betraktelse av det motsatta könet så kan vi glömma tanken på en lugn och trevlig miljö på vår skola.

Jag är medveten att det har blivit jävligt otydligt här i bloggen så jag ska ta och förklara läget:

I min årskurs finns ett gäng killar som allt för ofta pratar om tjejer som objekt. De diskuterar hur hon skulle se ut naken, hur bra hon är i sängen osv. Om de pratar med tjejen så blir det mestadels att de frågar hur mycket hon tar betalt, en del tafs och eventuella råa skämt. Ibland tas det bilder och någon tjuter "Facebook nästa!" och tjejerna säger "Sluta, hihi" men inget händer, eftersom de inte tas på alvar.
Detta blir bara värre och värre. Från början ägnade sig killarna åt att spana in tjejer (ur lärarkåren och bland eleverna) och öppet kommentera deras utseende. Det har nu gått över i något ännu värre:
Senast i veckan diskuterade några grabbar sin praktikplats och den ena har fått en tjej som handledare, varpå en annan genast säger "Fan då kan du ju sätta henne på arbetstid!" följt utav skratt, varpå den andra svarar "Näe hon är ju ful som fan..!" och så mer flabb.

Samma dag, samma grabbgäng: "Åååh, såg ***** käka en banan, om det hade varit min kuk skulle jag trycka den så jävla hårt i hennes mun (...) och hon skulle gilla det!"

Detta sägs öppet inför vem som helst. De skulle lika gärna kunnat våldta mig in public för detta är så fruktansvärt jävla vidrigt att lyssna på, så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det läskiga är också att jag börjat märka att dessa killar väljer ut sina offer bland nya, yngre tjejer på skolan. De gillar uppmärksamheten (vem hade inte gillat att en äldre kille visar intresse när man är ny på en skola?) och kommer inte riktigt att fatta vad som händer förrän det går för långt, och då kommer de att anklaga sig själva istället för att de inte satte stopp för det från början.

Nu glor jag i kors så trött jag är, men jag känner att jag måste avrunda dagen med lite visdomsord.
Detta har jag lärt mig idag:

• Att om man vill ha sin åsikt hörd så krävs det att man kan skrika. Ganska högt.
• Biljettförsäljning går fortare (och effektivare) om man hotar med stryk.
• En fika kan kosta skjortan på Espresso House. Det går därför inte att fika där så ofta, men när man väl gör det så är det så in i helskotta gott!

So long, ses imorgon.

Blev så jävla taggad att jag skrev klart flygbladet. Mamma har läst igenom det och gett sin kritik så nu är det fulländat. Det är nu som jag officiellt startar ett krig. Jag ska mejla min mentor (och studierektor) och tala om situationen, samt förklara varför jag tänker sätta upp mina flygblad.

Wish me luck!

Ni minns väl RobinsonJarmo? En snubbe med hjärtat på rätt ställe enligt mig. Han har skrivit ett klockrent inlägg om alfahanarna på Robinsonön. Här kommer ni till inlägget!
Det är en riktigt attack emot kvinnoförtryck vilket jag tycker är jävligt bra. Feminismen svartmålas utav rädda människor som sitter lite dåligt på guldstolen och jag är så tacksam över att debatten sakta men säkert fortsätter.

Jag kommer vid ett senare tillfälle att skriva inlägg om fenomenet alfahanar eftersom det verkar krylla av dem överallt.