ont i magen
socker funkar inte heller längre
synd, jag som tyckte det var så gott

Har väldigt ont. Det svider vid det partiet av tjocktarmen som är inflammerat och jag mår illa. Blodet är tillbaks. Jag blir så orkeslös och... deppig. Allt detta får mitt humör och självförtroende att gå i botten, även om jag vet att det tillslut kommer bli bra. Allt har sin tid.

Känner inte något sug efter att blogga. Jag har helt lämnat allt offentligt känns det som. Fejsboken uppdaterar jag typ varje dag men jag förstår inte riktigt varför. Har slutat läsa bloggar, har slutat gå in på hemsidor som jag vet mina vänner klamrar sig fast vid. Jag läser nyheterna på Expressen och Aftonbladet. Ibland DN. Jag spelar beroendeframkallande spel på olika sidor. Tre i rad, snake, gissa ord, skapa ord, klä på tjejer, sminka tjejer, inred rum... Det känns lite löjligt om jag tänker på det.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 30 september 2009

När jag förlorar humöret, låter djävulen i magen ta överhand, så undrar jag om det inte är så att det faktiskt är bestämt att jag inte ska vara frisk och leva ett ostört liv. Som om att det inte spelar någon roll att jag kämpar mig ur U.C:n för då kommer något annat att drabba mig. Jag är inte rädd, bara väldigt uppgiven. Är trött på att ha svid och ont i magen och på att vara deppig och på att ha så dåligt självförtroende att jag hellre gömmer mig än att stå rak och tala om vad jag lider av.
Det är inte mitt fel.
Den meningen upprepas hundra gånger om dagen. Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Det är sjukdomens fel att jag är sjuk. Men mitt sätt att hantera sjukdomen är fel. Helt fel ibland, skulle jag tro. Att jag hellre håller mig eller åker hem än att gå på en offentlig toalett är bara sjukt. Det är som om jag försöker förtränga att jag lider av något över huvud taget. Och så blir jag stressad av skolan vilket bygger på besvären och så spelar det ingen roll att jag låtsas att jag är frisk för då blir det ännu värre.

En vanlig dag i mitt liv
Stiger upp på morgonen. Antingen går jag till badrummet först eller också blir det köket. Jag fixar mig och sedan äter jag gröt med russin och mjölk samt två knäckemackor med leverpastej, eller också blir det tvärtom. Först mat, sedan fix. Tar mina mediciner. Sedan går det en kvart där jag borstar tänder, klär på mig och ska bege mig till bussen.
Där händer det.
Det kan först komma som en svidande och stickande känsla på vänster sida om magen. Då blir jag oftast illamående och yr. Eller också kommer smärtan direkt. Svett som tränger fram i pannan, känslan av att jag ska gå sönder. Måste till en toalett fort, fort. Får antingen rusa hem eller hålla tillbaka allt. Sätta på mig en mask och tänka lugna och balanserade tankar mellan skoven. Smärtan paralyserar mig för några sekunder innan jag samlar mig och kliver av bussen / går in i klassrummet. Antingen får jag åka hem igen eller också genomlider jag en hel dag där jag svettas ymnigt, har feberfrossa och mår väldigt dåligt. Som att vara magsjuk konstant. Eller som att ha en djävul inuti som gör allt för att förgöra en.
Kommer hem till ett tomt hus och kan slappna av till fullo. Tankarna skingrar sig och jag känner mig harmonisk, som ett lyckorus över att vara hemma igen, ifred att föra krig mot djävulen. Sover så länge jag hinner innan min familj kommer hem. Då är det på med masken igen. Jag vill inte vara såhär. Det är inte jag. Det är djävulen i min mage som gör mig såhär och den ska jag ha kontroll över. Den borde jag ha kontroll över. "Det är inte mitt fel" är en tanke som varje dag dyker upp i mitt huvud. Jag känner mig skuldbelagd samtidigt som jag vet att jag inte orsakat detta. Det är inte mitt fel.

Läste precis detta fast jag vet att jag inte borde. Att U.C:n gör att jag har en ökad risk att drabbas av cancer i tjocktarmen. Läser vimmelmammans blogg och känner mig som en zombie, vet inte hur jag ska reagera. Hon har varit en förebild för mig i över ett halvår (sen jag fick U.C) och det är först nu som jag fattar att hon kan dö. Att cancern kan ta livet av henne gör mig så jävla förbannad, rädd, förvirrad m.m.
Det är helt obefogat men det är ju ändå jävligt svårt att låta bli att tänka på. Även om jag går på zonterapin, tar mina tabletter och sköter mig så finns det ju aldrig någon som kan säga att "nu är du frisk" eller "du behöver aldrig mer besväras av detta igen" och det är väl det som gör mig som mest irriterad. Vem hade inte velat höra att "Du kommer leva ett långt och lyckligt liv kantat av beskymmer i grad med 'mina föräldrar ska skiljas' och inte en massa sjukdommar. Take care."
Visst, nu är jag hysterisk. Förlåt förlåt. Jag blir bara så jävla rädd ibland. Och ledsen eftersom det är så orättvist.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 14 juni 2009
I nuläget står det mesta still. Jag försöker äta hyfsat sunt och röra på mig (en skillnad sedan tidigare) för att inte misshandla magen mer än nödvändigt. Visst, det slinker ner en kaka då och då men jag äter mer frukt och grönsaker så det väger upp i alla fall.
På sjukhusfronten står det helt still. Det har fortfarande inte kommit något svar på hur koloskopin gick eller vad proverna visade så jag har ingen susning om vad nästa steg blir. Det är bara att vänta och se. Jag hoppas innerligt att allt blir bra tills vi åker till Italien - den andre juli, alltså mindre än en månad - för annars kommer det bli väldigt jobbigt att sitta i bilen i så många timmar.

16 juni 2009
För bara fem minuter sedan ringde läkaren som genomförde koloskopin för att berätta att avföringsproverna som jag lämnade har kommit tillbaks och de visar att det rör sig om någon form utav inflammation i tarmsystemet. Det är dock inte "farligt" eller oroväckande, han berättade att normalvärdet på avföringsprover ligger på 50 och de som har riktigt svåra magproblem har ett värde på över 1000. Mitt ligger på 350 så det är med all säkerhet inte något akut, men det är inte heller helt normalt. Det är skönt att höra att det troligtvis inte kommer att krävas fler undersökningar som blir lika omfattande som koloskopin men samtidigt är det ju synd att det inte verkar vara något övergående heller.
Proverna som de tog från slemhinnan i tarmen har inte kommit tillbaka än men han föreslog att jag ska börja behandlas för Ulcerös Colit eftersom det med största sannorlikhet är den sjukdomen det rör sig om. Så jag ska hämta ut medicin på apoteket inom de närmsta dagarna och påbörja behandling medan jag inväntar svar på tarmproverna.
Han berättade också en del som jag redan vet genom allt mitt googlande; att Ulcerös Colit är en kronisk sjukdom och är därför något man får leva med resten utav livet och likaså att medicinen som förebygger framtida problem ska tas regelbundet och inte bara när det är en "aktiv" inflammation som härjar.

Nu ska jag ringa mina föräldrar och berätta för dem, sen får vi se hur det blir.