Jag och Pojkvännen pratar om att göra som alla andra par i vår ålder (då trenden nu är att folk förlovar sig efter typ 3 månader tillsammans och pratar om att "leva hela livet tillsammans") så vill vi ju inte vara sämre (och samtidigt skämta lite på deras bekostnad). Så nu efter drygt tre och ett halvt år tillsammans ska vi också ta steget... inte förlova oss (det är för mesigt), inte gifta oss (vi kan fisa inför varan så vi är praktiskt taget redan det) utan förgifta oss. Praktiskt och bra. Det går till som så att man köper ringar som man har på höger ringfinger och sedan är det klart.

Vi har ju trots allt varit tillsammans i över tre år (med miljarder gräl och uppbrott och strul med andra för att se om vi klarade oss utan varandra) och vi är ganska säkra på att vi kommer spendera dagarna på ålderdomshemmet med permobilrace, xbox-spelande och lyssnandes på musik sent på kvällarna. När vi är 80 så lär vi också tatuera in varandras namn på kroppen (skinkorna föreslog jag och han tycker att det låter asbra) och bråka om vems tur det är att göra sitt drag i schack. Jag kommer skrika åt honom att sluta larma på trummorna och att jag inte bryr mig om hur det nya riffet han har kommit på låter och han kommer sucka, böna och be om att få gå och ta en helkväll med sina grabbpolare när jag tvingar ner honom i soffan för att titta på Twilight, Batman, Fantomen eller nån annan mysig tjejfilm.

Kort och gott, vi är alldeles för tillsammans för att kunna göra slut och vi vill ju inte vara sämre än alla de som efter ett halvår har insett att de inte kan leva utan varandra (pinsamt att det tog tre år för oss att haja detsamma) så nu jävlar!
Älskling, nu ska vi banne mig förgifta oss!

(Imorgon åker vi in till stan och tittar på ringar för flådigt ska det vara.)