Försökte träna till ingen nytta då magen bara bråkar och svider. Det värsta är att jag blir arg. Så arg så jag gråter. Och så skäms jag över att inte kunna lika mycket som alla andra. Seriöst nu. Jag är som en liten unge, kan inte riktigt hantera att livet går vidare trots att man har en kronisk sjukdom.
Kom hem och storgrinade över att jag inte klarade av något så enkelt som ett träningspass idag (snörvlade i mammas  tröja och allt, trots att jag är "vuxen") och mamma påminde mig om några viktiga saker som jag tänker summera här för framtida deppattacker:

• Livet slutar inte bara för att man får en sjukdom.
• Det finns folk som lever med myckert värre åkommor än Ulcerös Colit - och de har en fungerande vardag.
• Man kan inte se sig själv som ett offer.
• Man kan inte bry sig om vad andra tycker.
• Låt dig glädjas över vad du gjort under dagen - istället för att grämas över det du inte kunde göra.

Dessa saker glömmer jag bort. Typ hela tiden. Jag ser mig själv som den det är mest synd om i hela världen - och jag skäms. Jag skäms över mig själv och sjukdomen samtidigt. Men jag kommer aldrig bli av med den, så det är lika bra att jag intalar mig själv faktan, nämligen att det är inte mitt fel och det är inte synd om mig. Jag måste bara börja fatta det också.

Jävla skit, det blir bättre uppdatering imorgon.