Jag är en person som anser mig vara duktig och orädd. Att jag säger ifrån när det händer något. När jag var yngre var jag den personen i alla fall, den som satte sig bredvid den ensamma i matsalen och stod och frös vid gungorna tillsammans med den som inte fick vara med. Jag var inte rädd.
Idag är det anorlunda. Jag rider på vågen jag startade när jag var yngre, i alla fall i teorin. Men i praktiken är jag dålig på det. Jag är dålig på att hålla upp dörrar och resa mig för gamla människor på bussen. En gång när jag gick en prommenad så såg jag en liten kille som ramlat med cykeln. Jag såg att han inte var skadad, han ramlade bara, men jag blev ändå helt ställd och gick bara förbi. Frågade inte ens hur det gick. Skäms över mig själv.

Men det är ett tillfälle till. Som gnager mig mer än något annat.
Jag och min mamma hade varit och handlat och vi stod i en korsning och väntade på vår tur att köra ut. Då ser vi plötsligt en liten pojke, drygt två år, som står helt ensam vid en parkeringsficka. Han har tåspetsarna på gatan och bilarna kör förbi honom, bara i trettio kilometer i timmen, men det blir ju ändå en ordentlig smäll för en så liten människa. Mamma är vit i ansiktet och hennes röst darrar när hon ber mig springa ut och ta in honom på trottoaren. Jag stirrar på barnet som glatt står vid vägen, skrattar och svajar till i fartvinden från bilarna som passerar honom. Mammas röst bryts när hon upprepar samma sak. Hon ber mig springa ut, att skynda mig fram till honom. Jag sitter som förstenad. Min hjärna har registrerat synen och allt hon säger men jag förmår inte röra mig. Sekunderna går. Tillslut är det en tant som rycker tag i pojken och drar in honom på trottoaren och mamma vevar ner rutan och ropar några tacksamma ord till henne och sedan kör vi iväg. Jag är tyst under hela bilfärden.

Än idag skäms jag för att jag inte gjorde något. Om det hade hänt något med pojken, om en bil hade mejat ner honom mitt framför ögonen på oss så hade jag inte kunnat förlåta mig själv. Nu kan jag det med ett visst sting utav dåligt samvete. Jag kan skylla på att jag blev chockad, paralyserad, you name it. Det borde inte gå att bortförklara. Det skulle varit mitt fel om pojken dog. Indirekt mitt fel.