Detta stycke är hämtad från dyskalkyli.nu där man kan läsa mer om detta handikapp.

"Lite förenklat kan man säga att dyslexi framförallt handlar om svårigheter med att avläsa och tolka de skrivna tecknen. Det handlar om brister i att snabbt och enkelt avkoda (läsa) skrivna ord. Dyskalkyli, däremot, berör framför allt svårigheter att hantera och genomföra olika matematiska operationer, det handlar om olika tankeprocesser."

---

Jag har under alla mina skolår alltid haft svårigheter i matematik. Mina lärare har ständigt bett mig sluta räkna på fingrarna och då jag under fjärde och femte klass hade en väldigt oförstående lärare fick jag också höra att jag skulle sluta "spela dum" och istället svara på frågorna. Detta har resulterat i väldigt dåligt självförtroende och när jag började gymnasiet hade jag inställningen att det inte var lönt att välja de teoretiska linjerna då jag var så svag i huvudet.
Jag började en linje med trivdes dåligt och som en mix utav en del saker i mitt förflutna (dåliga lärare, mina olika egenskaper som jag inte lärt mig utnyttja på ett bra sätt och vänner jag haft mer eller mindre utbyte med) hamnade jag i en svår depression som legat på lur under alla mina skolår. Jag medicinerade och pratade med läkare. Tog mig långsamt tillbaka ur depressionen som under många år varit en väldigt stor del av mitt liv. När jag sedan började om ettan på en ny linje som jag verkligen tyckte om så hade jag medicinerat i ett års tid och var påväg tillbaks mot ett liv som "mig själv" igen.
Men mattesvårigheterna kvarstod och jag var väldigt oaktiv på lektionerna. Det var då som min mattelärare berättade för mig om dyskalkyli. Hon gick kurser för att lära sig mer om det och hade kvalificerat sig så pass att hon kunde göra pedagogiska bedömningar utav de elever hon misstänkte led av dyskalkyli och vips var jag tillfrågad om jag ville göra ett sådant test. Jag tackade ja omedelbart, och efter tre olika test (matematik, läs- och skrivövningar m.m) så framkom det att jag led utav dyskalkyli.

Min lärare fixade genast en speciell miniräknare åt mig som jag ska använda vid minsta lilla tillfälle (då mitt handikapp är att jag inte kan automatisera) och vi lade också upp ett schema för hur jag skulle kunna träna upp mitt arbetsminne för att inte tröttas ut så lätt när det kom en uppgift jag hade svårt med. Att jag äntligen fick ett kvitto på att jag inte är dum i huvudet var nog den mest befriande känsla jag någonsin fått i hela mitt liv. Att det faktiskt fanns en anledning till att jag räknade på fingrarna och tog nittio sekunder på mig för att svara på vad 23+14 blir.

Samtidigt känns det ju en aning surt. Dyskalkyli är motsvarigheten till dyslexi, alltså är det ett handikapp som man aldrig blir av med. Det känns lite surt att tvingas ta ekvationer på miniräknaren som för alla andra är självklara. (Ett tillfälle för bara några veckor sedan var när jag inte såg kopplingen att det på en våg låg talet 90 på den ena vågplattan och 60+30 på den andra och jag inte kunde se att det faktiskt var lika mycket förrän jag tog det på räknaren.) Det finns tillfällen då jag tyckt så synd om mig själv att jag nästan börjat grina i klassrummet och känt mig som när läraren i fjärde och femte klass frågade om jag bara "spelade dum".
Att det dock finns metoder för att underlätta dyskalkylin är skitbra, då det lätt får en att tappa modet. Med rätt hjälp har man precis lika stora möjligheter som någon annan att t.ex börja en teoretisk linje eller bli ett mattegeni. Liksom en person som lider utav dyslexi får man praktiska hjälpmedel för att klara av skolan. Dyslektiker får ljudböcker när det är läsaning och stavningsprogram tilldelas på skrivningar - och personer med dyskalkyli får miniräknare och intensivt schack- eller mastermindspelande för att träna upp arbetsminnet.

Det viktigaste av allt är ju vetskapen om att man faktiskt kan klara av saker, oavsett vad man lider av. Allting går att lösa.