IBLAND ÄR DET ROLIGT ATT SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER

Om man har två äpplen och blir bestulen på tre, har man minus ett äpple eller är man bara allmänt oansvarig som lyckas bli av med fler än vad man hade från början?

Har varit och köpt en dagcreme från Nivea - eftersom jag älskar allt som kan smörjas på huden - och förhoppningsvis så kommer den att vara mig till lags. En sak som jag dock inte förstod var att det står skönhetsråd på baksidan av tuben. Hittade en mening som gjorde mig nervös:
"Massera varsamt in cremen med uppåtgående cirkelrörelser."
Menar dom uppgående medsols eller motsols? Och fungerar cremen sämre om jag masserar in den på ett gnuggande vis, eller om jag väljer att dutta istället? Ååååååh att allt jag köper med mig hem ska ställa mig inför dessa vägsjäl utav vardagsångest!

Vaknade imorse att ljudet till något välbekant. Jag rusar upp för trappan och in i vardagsrummet och mycket riktigt sitter Syrran där framför TV:n och har dragit igång Klasses Julkalender för full hals till frukosten. Jag skrämde givetvis livet ur hela familjen eftersom jag stormade upp ur källaren likt en elefant med amputerat skenben.
Syrran spolade snällt tillbaka så att jag skulle få titta från början. Nissen - som växte upp med Pokemon och Lattjo Lajban - höll ut i en timme, sen gick han ner på mitt rum igen.

• Städa.
• Duscha (ja för mig är det inte alltid självklart just nu).
• Se Svensson Svensson på Nöjesteatern i Malmö.
• Gå igenom julklappar.

Sen får vi se vad som mer händer. Är just klar med städningen så jag är osäker om jag borde ta bort det från listan eller inte. Det är skitsamma egentligen. Hejhopp.

Åh vad jag älskar denna sång.

Sitter och äter julvört med ost på och dricker apelsinjuice eftersom kakaobladningen var slut (och någon har kidnappat kakaoburken). Har på mig mysstrumporna också så just nu är allt perfekt. Stormen är över... ja, allt är perfekt.



En bländande frukost med andra ord.

Till Pelle som verkar vara en trevlig typ: Jag vet inte hur man svarar på kommentarer på annat sätt än att kommentera sitt inlägg själv, så därför gör jag inte det eftersom det känns konstigt att skriva till sig själv. Men om jag hade vetat andra kontaktvägar så hade jag givetvis tagit mig an dem.
HUR - GÖR - MAN?!

Med andra ord så är jag besvärad... höhö ;)

En av mina absoluta favoritförfattare är John Irving fast jag bara har läst två böcker av honom: Welterviktsäktenskapet och Hotel New Hampshire - den sistnämnda är en favoritbok som jag skrattat och gråtit mig igenom. En sån bok som man vill läsa om och om igen och som inte lämnar en oberörd.

Orkar inte dra en lång utläggning om denna fantastiska författare, så ni kan ju ta och besöka wiki och hans officiella hemsida för att förstå det fantastiska med honom.

John Irving's officiella hemsida
John Irving på wiki

Alla muskler har omvandlats till fett och jag ska inte träna ikväll heller. Det är för mycket myrkrig i hjärnan och för lite fokus. Hade bara börjat grina när sensei ska ropa ut vad vi ska göra, och när han märker att jag är väldigt off och kommer bort för att anfalla mig lite snyggt så hade jag sprungit ut i omklädningsrummt och bölat som en gris.

Kanske tar en bild senare. Kanske inte.

Jag är en get. Jippi.

HAHA! Gick precis in på blogg.se's startsida och såg att en utav skrämselbloggarna* har letat sig väldigt högt upp på listan över aktiva bloggare. Jag kände hur nyfikenheten började dra i mig... jag liksom... lät fingret styra upp pekaren till länken och ett två tre så tryckte jag på den! Kände hur jag svikit mig själv: ska jag ännu en gång behöva bli upprörd på grund av att jag inte kan hålla mig borta från dessa bloggar?
Men då hände något magiskt. Headern för bloggen dök upp och jag stirrade in i ett bar oskuldsfulla (monsterlika) ögon och en header lika rosa som jag vet inte vad. Men så plötsligt började datorn pipa och det kom upp en text att sidan inte samarbetar och hela internet stängdes av. Det bara dog!

Jag är inte religiös, men jag är övertygad om att detta hände för att min dator inte heller tycker om skrämselbloggarna. WE CAN COOPERATE!

För att göra mer reklam för Nissens band så kan man gå in här och glo på bilder från deras senaste spelning.

Man borde köpa lite oboy så man kan laga chokladmjölk utan att behöva stå och röra ihop kakao och socker varje gång. Och så borde jag fotografera mer eftersom bloggen är väldigt tråkig. Ska skärpa mig.......... nu.

Kvällens aha-upplevelse: Jag är ingen bloggare för jag har inte den kalibern.





En ständigt återkommande fras på folks info om sig själva på bloggen är "jag är en glad tjej som lever livet och njuter av varje dag blablablaaaaaaaaaaaa."

Bara där känner jag hur jag misslyckats. Det känns lite overkligt att folk som är yngre än mig är "nyfikna på allt som har med livet att göra" och är "intresserade av shopping, vänner, mode och allt som är skoj" för det får mig att känna mig så jävla gammal.
Vad hände med alla cyniska människor? Varför bloggar inte de?! Eller har de tagit livet av sig mitt i allt rosa bloggludd som infekterar internet?



En lista på varför min blogg inte går hem i bloggsfären:

• Avsaknad av klämcheckighet. Det betyder att jag inte är sådär "härlig" som bloggar så fort jag ramlar påväg in i affären eller råkar stamma framför busschauffören.
• Sjukdomar. Jag lider utav diverse tråkigheter - roligt för mig att skriva av mig om, mindre roligt för folk att läsa. Och inte ens några glammiga sjudomar som undernäring eller håravfall, nej detta är äckliga och nördiga saker som tönten i amerikanska tonårsfilmer lider av.
• Hopp i tiden. Ibland går det perioder då jag inte skriver något vettigt alls. Det hänger ju lite ihop med punkten ovan men det är ju ändå sjukt irriterande.
• O-rolig. Jag är en sån som skrattar åt mina egna skämt. Det resulterar i att jag tycker att jag är så jäääääävla skoj medan resten av världen applåderar till tröst... Bara tjockistexten till denna punkt säger ju en del om min inställning till humor.
• 0 poppis intressen. Det säger väl sig själv att om man inte shoppar, fikar, träffar vänner, går ut, gymmar osv så ÄR man inte rolig. (För att minnas om jag drabbas av en stroke så är mina intressen film, poesi, musik, hänga med familjen och måla tavlor.)

Fan va dåligt inlägg alltså.

Om jag hade lyckats få några muskler utav sommarens och höstens träning så är de med största sannorlikhet borta nu. Fan vad jag hatar att vara halvsjuk. Hellre att jag får en massa feber som håller i sig några dagar än att må såhär halvkrasslig i flera veckor. AAGRGRGR! Fan va jag blir sur.

När man har känt någon väldigt länge så kan man plötsligt bli överraskad över bra och mindre bra sidor hos personen i fråga. Är glad att jag varken har fått ett fjortisryck och förlovat mig (eller förgiftat mig) eller slarvat och fått barn för hur sjutton skulle det gå liksom?

Man tror man vet så mycket om folk, men egentligen har man ingen aning.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 30 september 2009

När jag förlorar humöret, låter djävulen i magen ta överhand, så undrar jag om det inte är så att det faktiskt är bestämt att jag inte ska vara frisk och leva ett ostört liv. Som om att det inte spelar någon roll att jag kämpar mig ur U.C:n för då kommer något annat att drabba mig. Jag är inte rädd, bara väldigt uppgiven. Är trött på att ha svid och ont i magen och på att vara deppig och på att ha så dåligt självförtroende att jag hellre gömmer mig än att stå rak och tala om vad jag lider av.
Det är inte mitt fel.
Den meningen upprepas hundra gånger om dagen. Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Det är sjukdomens fel att jag är sjuk. Men mitt sätt att hantera sjukdomen är fel. Helt fel ibland, skulle jag tro. Att jag hellre håller mig eller åker hem än att gå på en offentlig toalett är bara sjukt. Det är som om jag försöker förtränga att jag lider av något över huvud taget. Och så blir jag stressad av skolan vilket bygger på besvären och så spelar det ingen roll att jag låtsas att jag är frisk för då blir det ännu värre.

En vanlig dag i mitt liv
Stiger upp på morgonen. Antingen går jag till badrummet först eller också blir det köket. Jag fixar mig och sedan äter jag gröt med russin och mjölk samt två knäckemackor med leverpastej, eller också blir det tvärtom. Först mat, sedan fix. Tar mina mediciner. Sedan går det en kvart där jag borstar tänder, klär på mig och ska bege mig till bussen.
Där händer det.
Det kan först komma som en svidande och stickande känsla på vänster sida om magen. Då blir jag oftast illamående och yr. Eller också kommer smärtan direkt. Svett som tränger fram i pannan, känslan av att jag ska gå sönder. Måste till en toalett fort, fort. Får antingen rusa hem eller hålla tillbaka allt. Sätta på mig en mask och tänka lugna och balanserade tankar mellan skoven. Smärtan paralyserar mig för några sekunder innan jag samlar mig och kliver av bussen / går in i klassrummet. Antingen får jag åka hem igen eller också genomlider jag en hel dag där jag svettas ymnigt, har feberfrossa och mår väldigt dåligt. Som att vara magsjuk konstant. Eller som att ha en djävul inuti som gör allt för att förgöra en.
Kommer hem till ett tomt hus och kan slappna av till fullo. Tankarna skingrar sig och jag känner mig harmonisk, som ett lyckorus över att vara hemma igen, ifred att föra krig mot djävulen. Sover så länge jag hinner innan min familj kommer hem. Då är det på med masken igen. Jag vill inte vara såhär. Det är inte jag. Det är djävulen i min mage som gör mig såhär och den ska jag ha kontroll över. Den borde jag ha kontroll över. "Det är inte mitt fel" är en tanke som varje dag dyker upp i mitt huvud. Jag känner mig skuldbelagd samtidigt som jag vet att jag inte orsakat detta. Det är inte mitt fel.

Det är jobbigt nu.

Läste ett inlägg på Katrin Zytomierskas blogg eftersom jag vill hålla mig a jour med världen. Sedan klickade jag in på SVT's Debatt där programmet om exponeringen av barn sändes vilket var väldigt intressant.
Jag är helt och hållet på barnens sida eftersom jag själv är (eller var tills för några år sedan) ett barn. Jag tycker att man alltid måste se till barnets bästa när det kommer till frågor som handlar om att visas upp i media men jag tror att föräldrar är kapabla till att ta de besluten själva.
När jag såg programmet så kom jag att tänka på en situation från när jag gick i förskola:

Vi hade 'Sikta mot stjärnorna' för att samla in pengar till en lägerresa och alla klädde ut sig och mimade till sånger på en stor scen inför alla föräldrar. Min farfar filmade händelsen för att jag skulle kunna ha det att titta på efteråt som ett minne. Jag tyckte det var jätteroligt att han filmade, man kände sig hedrad och vuxen. Jag var också en sucker för uppmärksamhet och älskade att få showa och hålla på.
Dagen kom då uppvisningen ägde rum och jag och mina kompisar skulle göra ett nummer där vi började med ryggen vänd mot publiken. Oturligt nog hade jag valt att ha på mig ett par byxor som - var antingen för små eller felsydda - som därför skar in i rumpan på mig. Jag var sex år och såg det inte som ett problem att grabba tag om skinkan och rätta till byxorna (vilket hela aulan med människor såg, inklusive farfar med zoomen på kameran) och sedan började vi uppträda och den kvällen var nog det roligaste jag upplevt som sexåring. Jag tänkte inte ens på att jag rättade till byxorna...
Det var veckan efter som jag insåg att de felsydda byxorna faktiskt hade orsakat mig ett problem. Föräldrar till de andra barnen i förskolegruppen ville ha filmen som farfar gjort för att deras barn skulle kunna minnas dagen de också. Mina föräldrar lämnade gladeligen över bandet till en pappa som gjorde tjugo kopior som skickades ut till de andra barnen.

Morgonen efter började det.
"Varför står du och kliar dig i rumpan?"
"Visste du att alla tittar på dig?"
"Varför tar du dig i röven?"
Den dagen sprang jag hem - helt oförståendes - för att se efter vad det var som de pratade om. Jag satte igång bandet och väntade in vårt nummer (vi var sorgligt nog först) och där såg jag det. Jag står i startposition för numret, är jättefin i rosa byxor och snyggt hår och DÅ... tar jag ett tag om ena skinkan och rättar till byxorna. För mig var det inte ett stort problem - första gången jag tittade på filmen så märkte jag det ju inte ens - men nu... ALLA hade sett mig "ta mig i röven" och alla skrattade åt mig. Jag förstod varför alla skrattade åt mig för så KAN MAN JU INTE GÖRA.
Jag försökte lugna mig med att de nog skulle glömma det snart men bandet kunde jag inte se en enda gång till. Jag lindade in det i ett par strumpbyxor och gömde det längst inne i en garderob på mitt rum. Jag skämdes något oerhört.

Det sorgliga är att den här "rumpscenen" faktiskt har förföljt mig genom skolåren. Det har kommit tillfällen när jag råkat stöta på gamla förskolekompisar som sagt att "dendär rumpgrejen du gjorde var ju rolig!" och jag har stått och klistrat på ett leende och malt tanken "hem och dö hem och dö" tusen gånger i huvudet.
Till och med på högstadiet råkade jag gå i samma klass som någon som var kompis med en som hade filmen. De hade tittat på den i något sammanhang och de hade givetvis lagt märke till (och fått veta vem) den rumppetande flickan i rosa byxor var. Jag mådde otroligt dåligt över detta i flera år och såg till att filmen aldrig kom ut ur garderoben där jag gömt den.

"It's not what you are underneath, it's what you do that defines you..."

Åååååh Batman är bäst.

Kroppen är fullständigt oanvändbar och jag har så ont i huvudet att jag inte kan se ordentligt. Illamåendet gör att jag tvingas upp till sängen och kravlar mig bort till toaletten. Blir liggandes på golvet i två minuter utan att det händer något. Har frossa eftersom alvedonen inte har börjat verka än.
Hör hur Syrran (snart 21 år) sitter i rummet intill och spelar WOW.

Jag: Syrran! Kan du hämta en spann till mig?
Inget svar. Hör hur hon pratar med folk i sitt headset och är väldigt engagerad i spelet.
Jag (lite högre): Syrran! Kan du hämta en spann................ snälla........?
Syrran (efter en stunds tystnad): Jag har inte tid!
Jag går ner för källartrappan och in i tvättstugan för att hämta en spann. Håller hela tiden handen för munnen. Tar mig upp till sängen igen, ställer spannen precis bredvid mig och kryper sedan ner under täckena igen. Jag har ont och allting snurrar. Jag mår dåligt och tycker att det är mest synd om mig i hela världen.

Bitch.