Exponering av barn
Läste ett inlägg på Katrin Zytomierskas blogg eftersom jag vill hålla mig a jour med världen. Sedan klickade jag in på SVT's Debatt där programmet om exponeringen av barn sändes vilket var väldigt intressant.
Jag är helt och hållet på barnens sida eftersom jag själv är (eller var tills för några år sedan) ett barn. Jag tycker att man alltid måste se till barnets bästa när det kommer till frågor som handlar om att visas upp i media men jag tror att föräldrar är kapabla till att ta de besluten själva.
När jag såg programmet så kom jag att tänka på en situation från när jag gick i förskola:
Vi hade 'Sikta mot stjärnorna' för att samla in pengar till en lägerresa och alla klädde ut sig och mimade till sånger på en stor scen inför alla föräldrar. Min farfar filmade händelsen för att jag skulle kunna ha det att titta på efteråt som ett minne. Jag tyckte det var jätteroligt att han filmade, man kände sig hedrad och vuxen. Jag var också en sucker för uppmärksamhet och älskade att få showa och hålla på.
Dagen kom då uppvisningen ägde rum och jag och mina kompisar skulle göra ett nummer där vi började med ryggen vänd mot publiken. Oturligt nog hade jag valt att ha på mig ett par byxor som - var antingen för små eller felsydda - som därför skar in i rumpan på mig. Jag var sex år och såg det inte som ett problem att grabba tag om skinkan och rätta till byxorna (vilket hela aulan med människor såg, inklusive farfar med zoomen på kameran) och sedan började vi uppträda och den kvällen var nog det roligaste jag upplevt som sexåring. Jag tänkte inte ens på att jag rättade till byxorna...
Det var veckan efter som jag insåg att de felsydda byxorna faktiskt hade orsakat mig ett problem. Föräldrar till de andra barnen i förskolegruppen ville ha filmen som farfar gjort för att deras barn skulle kunna minnas dagen de också. Mina föräldrar lämnade gladeligen över bandet till en pappa som gjorde tjugo kopior som skickades ut till de andra barnen.
Morgonen efter började det.
"Varför står du och kliar dig i rumpan?"
"Visste du att alla tittar på dig?"
"Varför tar du dig i röven?"
Den dagen sprang jag hem - helt oförståendes - för att se efter vad det var som de pratade om. Jag satte igång bandet och väntade in vårt nummer (vi var sorgligt nog först) och där såg jag det. Jag står i startposition för numret, är jättefin i rosa byxor och snyggt hår och DÅ... tar jag ett tag om ena skinkan och rättar till byxorna. För mig var det inte ett stort problem - första gången jag tittade på filmen så märkte jag det ju inte ens - men nu... ALLA hade sett mig "ta mig i röven" och alla skrattade åt mig. Jag förstod varför alla skrattade åt mig för så KAN MAN JU INTE GÖRA.
Jag försökte lugna mig med att de nog skulle glömma det snart men bandet kunde jag inte se en enda gång till. Jag lindade in det i ett par strumpbyxor och gömde det längst inne i en garderob på mitt rum. Jag skämdes något oerhört.
Det sorgliga är att den här "rumpscenen" faktiskt har förföljt mig genom skolåren. Det har kommit tillfällen när jag råkat stöta på gamla förskolekompisar som sagt att "dendär rumpgrejen du gjorde var ju rolig!" och jag har stått och klistrat på ett leende och malt tanken "hem och dö hem och dö" tusen gånger i huvudet.
Till och med på högstadiet råkade jag gå i samma klass som någon som var kompis med en som hade filmen. De hade tittat på den i något sammanhang och de hade givetvis lagt märke till (och fått veta vem) den rumppetande flickan i rosa byxor var. Jag mådde otroligt dåligt över detta i flera år och såg till att filmen aldrig kom ut ur garderoben där jag gömt den.
Kontentan utav detta - och vad det har att göra med barns exponering att göra - är som följer:
Det blir väldigt blottat när man väljer att lämna ut en film på någon även om man inte tror att det ska göra någon skada. Mina föräldrar och jag såg på filmen och tyckte att den var väldigt bra. Ett roligt familjeminne helt enkelt, inget mer. Jag klandrar absolut inte mina föräldrar - vi hade ju inte ens märkt att jag grabbade tag om min egen häck förrän jag blev upplyst och utskrattad av hela förskolegruppen. Mina föräldrar hade ju aldrig lämnat ut filmen om de hade vetat hur mycket skit jag skulle få.
Men det får en ändå att tänka på hur man förhåller sig till media idag - över tio år senare - när man helt ogenerat väljer att vika ut sina anhöriga i olika sammanhang. Jag har själv lagt upp bilder på olika sajter på mig själv och folk jag tycker om, men jag börjar bli mer och mer kritisk just eftersom det aldrig glöms. Det tog över sex år för mig att tvätta bort "ta dig i röven-incidenten" - och jag antar att det inte hade blivit lättare om nån lagt ut filmen på nätet. Man måste vara försiktig så länge någon annan är involverad.
Det man måste tänka på är att små barn fattar och minns saker bättre än man tror och de måste bli "skonade" den exponering och blottning som sker i den offentliga miljön så mycket som möjligt. När de sedan blir lite större och börjar använda internet själva så är det svårare att neka dem att lämna ut sig, men då har man i alla fall hållt dem borta från allmänhetens kritiska ögon i några år.
...
Och filmen då? Det ligger fortfarande gömt i en garderob, inlindad och nedpackad. Jag har inte tittat på den på över tolv år.
