UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 30 september 2009

När jag förlorar humöret, låter djävulen i magen ta överhand, så undrar jag om det inte är så att det faktiskt är bestämt att jag inte ska vara frisk och leva ett ostört liv. Som om att det inte spelar någon roll att jag kämpar mig ur U.C:n för då kommer något annat att drabba mig. Jag är inte rädd, bara väldigt uppgiven. Är trött på att ha svid och ont i magen och på att vara deppig och på att ha så dåligt självförtroende att jag hellre gömmer mig än att stå rak och tala om vad jag lider av.
Det är inte mitt fel.
Den meningen upprepas hundra gånger om dagen. Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Det är sjukdomens fel att jag är sjuk. Men mitt sätt att hantera sjukdomen är fel. Helt fel ibland, skulle jag tro. Att jag hellre håller mig eller åker hem än att gå på en offentlig toalett är bara sjukt. Det är som om jag försöker förtränga att jag lider av något över huvud taget. Och så blir jag stressad av skolan vilket bygger på besvären och så spelar det ingen roll att jag låtsas att jag är frisk för då blir det ännu värre.

En vanlig dag i mitt liv
Stiger upp på morgonen. Antingen går jag till badrummet först eller också blir det köket. Jag fixar mig och sedan äter jag gröt med russin och mjölk samt två knäckemackor med leverpastej, eller också blir det tvärtom. Först mat, sedan fix. Tar mina mediciner. Sedan går det en kvart där jag borstar tänder, klär på mig och ska bege mig till bussen.
Där händer det.
Det kan först komma som en svidande och stickande känsla på vänster sida om magen. Då blir jag oftast illamående och yr. Eller också kommer smärtan direkt. Svett som tränger fram i pannan, känslan av att jag ska gå sönder. Måste till en toalett fort, fort. Får antingen rusa hem eller hålla tillbaka allt. Sätta på mig en mask och tänka lugna och balanserade tankar mellan skoven. Smärtan paralyserar mig för några sekunder innan jag samlar mig och kliver av bussen / går in i klassrummet. Antingen får jag åka hem igen eller också genomlider jag en hel dag där jag svettas ymnigt, har feberfrossa och mår väldigt dåligt. Som att vara magsjuk konstant. Eller som att ha en djävul inuti som gör allt för att förgöra en.
Kommer hem till ett tomt hus och kan slappna av till fullo. Tankarna skingrar sig och jag känner mig harmonisk, som ett lyckorus över att vara hemma igen, ifred att föra krig mot djävulen. Sover så länge jag hinner innan min familj kommer hem. Då är det på med masken igen. Jag vill inte vara såhär. Det är inte jag. Det är djävulen i min mage som gör mig såhär och den ska jag ha kontroll över. Den borde jag ha kontroll över. "Det är inte mitt fel" är en tanke som varje dag dyker upp i mitt huvud. Jag känner mig skuldbelagd samtidigt som jag vet att jag inte orsakat detta. Det är inte mitt fel.

---

Det blev ett långt inlägg från min dagbok... men snart är jag inne på nutid. Jippi...