Det fick plats väldigt mycket kunskap och insikter i mitt huvud. Det var mer än jag visste att jag kunde ta in och stå ut med. Idag är jag trött. Så trött att det svider att tänka och att höra höga röster. Jag tänkter inte falla in i ännu ett destruktivt mönster; det räcker med att man tröstäter glass så fort det känns svårt.
Funderade på om alla människor har någon form av barnslig läggning trots att man är vuxen - jag kan ju inte vara ensam i världen om att ha svårt att kontrollera mitt humör, mitt sötsug och mina känslor. Är fortfarande väldigt konflikträdd men jag är ärlig om det åtminstone. Jag har varit på mitt arbete i två veckor nu och det känns väldigt bra. Man börjar lära sig mer och mer men jag märker också att jag kanske inte ser så tokig ut i kavaj och svarta skor.

Blåsorna har spritt sig till mina läppar. Tack och lov endast utanpå, så jag kan äta och dricka och har inte ont. Bilden till vänster är hur det såg ut igår och den andra är hur det ser ut idag. Förhoppningsvis blir det inte fler. Men vi får se.


Detta är min vänsterhand igår. Suddiga bilder, visserligen.



Mina härliga fötter idag.








Det har idag också spridit sig till översidan av fingrarna, vid nagelbanden. Tusentals pyttesmå prickar som ligger och gottar sig under huden. När jag formulerar det sådär låter det ganska äckligt. Det är tur att det inte smittar.
Höstblåsor drabbar ju främst små barn i förskoleåldern, och jag har sluppit febern - vilket brukar tillkomma. Mamma som har jobbat inom förskolan i 35 år sa att hon aldrig sett så fruktansvärt många utslag på en och samma gång, men jag antar att detta är höstblåsor 2.0 och att vuxenvarianten antagligen bjuder på fler eftersom man har mer kropp som kan exponeras för blåsorna än vad små barn har.

Idag har man varit produktiv och ringt många samtal och skickat mejl. Nu ska det studeras fram till klockan 13 då jag unnar mig ett avbrott för att '..BAMBADAMBAM...!' tvätta. Åh vad rolig dag det ska bli.

Något annat som känns bra är att jag vänt rätt på dygnet så nu ska jag jädrar i mig hålla mig i schack! Vaknade klockan sex imorse av att han med stort H ringde mig och frågade om jag hade nån elektriker i släkten eftersom han hade snubblat över en nätverkssladd och sabbat uttaget på nån vänster. När jag svarade nej en aning yrvaket så utropade han "MEN FAN VAD NI SUGER!". Storsint som jag är lät jag denna kommentar passera då jag vet att han är stressad över sin tenta och har varit vaken i oroväckande många timmar för att skriva klart den. Stackarn. Jag försökte få honom att lova mig att inte själv försöka reparera uttaget - han började nämligen planera för hur han skulle kunna stänga av elen i huset och sedan börja mecka med det men jag försökte intala honom att det var en dålig idé.
Vi får se om jag lyckades... Om han inte svarar när jag ringer så kommer jag hysteriskt att tänka att han har lyckats fritera sig själv och ligger och ryker på golvet i sin lilla studentlägenhet där nere. Uäääh man blir ju rädd bara att tänka det! Usch!

Sitter och lyssnar igenom en spellista som heter Chilla bland stjärnor och gitarrer vilket innebär att den ska innehålla allt som går att ligga på rygg och lyssna på medan man stirrar upp i taket / alternativt under klar himmel. Så kom plötsligt den där låten som idag inte betyder något särskillt för mig men som för sex år sedan ständigt gick på repeat. Speciellt vid de tillfällena då jag tog bussen hem från skolan för att jag inte orkade vara där. Det är också den låten som jag hade i öronen när jag vägrade kliva upp ur sängen en morgon när jag gick i nionde klass och hjärnan var fullkomligt slutkörd.
Det fick mig att tänka på hur fantastiskt det är, livet och alla dess vinklar och vrår. Tänk att jag idag bor själv i ett fint ljust studentrum (med tveksamt köksutrymme, men ändå) och lever ett liv som jag inte skulle byta ut med någon. Jag för krig mot utbildningen jag går, kämpar med tentor och prov och mitt eget humör och jag har en partner som är min absoluta motsats och som ger mig en skön hand att hålla i så fort jag behöver det. Min familj är frisk och kry och när vi träffas har vi roligt och mår bra tillsammans istället för att behöva gå igenom hur vi ska ta oss vidare genom sjukdomar och allmänt tradiga tillstånd.
Tänk vilket krig man kan föra mot sig själv, och tänk att man kan komma ut levande på andra sidan utan fler men än man kan hantera. Då är man lyckligt lottad alltså. Och tänk vad skönt det är att inte längre se världen som en väg eller en stege att masa sig fram på, utan att se den som ett stort grönskande fält där man kan springa runt och hoppa och dansa och slå kullerbyttor. Emellanåt faller man i ett kaninhål och vrickar foten eller fastnar i nåt björnbärsris, men då tar man sig ur det och skuttar sedan vidare. Hohohohoh...

Denna novell är väldigt tänkvärd. Synd bara att jag inte fotade andra sidan, där det står vem som skrivit den.

Kan inte sova för jag tänker på att jag ska till tandläkaren på måndag morgon. Är inte orolig men det här med att gå till tandläkaren är lika lustfyllt som att deklarera eller skriva en tenta i matematik (något jag också har att se fram emot i veckan som kommer). Man kanske inte går och oroar sig aktivt, men i ens undermedvetna puttrar en liten oro som liksom bara känns sådär ibland när man slappnar av - typ när man ligger i sängen redo att koppla av.

Näe urk. Ska tänka på något annat... typ att jag ska hem till han med stort H imorgon. Ja, det ska bli trevligt. Jippi. Tjohej. Får inte glömma ta med min sån tandtråd på långt skaft bara... och mina fluortuggummin och sköljmedlet... åååårhgrgrr nu tänker jag på det igen!

Just nu pausar jag i studandet med att titta på en dokumentär om en kvinna som är beroende av att äta rengöringsmedel. En annan tjej är beroende av att sola solarium och gör det minst en timme per dag. De kommer givetvis från USA - möjligheternas land. Jag tycker det är fantastiskt att det kan finnas så mycket konstiga saker. Det betyder ju att allt är möjligt. Igår till exempel, hamnade mina kusiner i klinch med varandra varav den ena tar upp toaborsten och slår den andre med. Helt fantastiskt. Och fruktansvärt äckligt. Men herregud, hur kommer man på något sådant? Det är genialt. Min nioåriga kusin borde få ett pris. Och hennes storebror som fick borsten på sig (som fick duscha direkt efteråt) borde ju få något tröstpris.

Anledningen till att jag inte fokuserar på bloggen är givetvis studiernas förtjänst. Men utöver det så har jag träffat någon som har väckt en känsla hos mig. Det är en lustig känsla, den har endast smygit sig på mig en gång förut i en ungdomlig form när jag var i tonåren, nu är den utvecklad och anpassad efter personen i fråga och jag känner mig så fruktansvärt glad och lätt i själen (även om själva känslan är ganska ny och krånglig att ha bärandes på då den är benägen någonstanns bakom revbenen, precis där själen sitter).

Här sitter jag med en kopp te, Liptons red berries eller kanske heter den red fruits eller fruits of the forrest. Jag låter det aldrig stå och dra i mer än nån minut, annars smakar det blaskigt. Vissa tedrickare låter ju påsen ligga kvar i koppen ända tills de druckit upp men jag förstår mig inte på det. Om man gör så, då kommer smaken att förändras efterhand som det blir mindre vatten kvar och det blir blaskigt eftersom det kallnar samtidigt som påsen hela tiden intensifierar smaken av te. Det kommer tillslut att smaka sörjigt och man häller ut det.

---

Mina föräldrar kommer hem från Italien idag. De har varit borta i två veckor, bott i ett underbart hus på landsbygden i Toscana och sedan flyttat till en lägenhet i Florens (eller om det var Venedig) för att ha nära till staden halva tiden. De bör komma ikväll.

Kom att tänka på några roliga ord. Tigerkaka, elefantbalett, tablettask, vingummi, entusiasmera, gorgonzola, fuffens, radiokaka, kvittens, luftballong..............

---

Fick skjutsat en kompis hem för att ha en positiv körning i färskt minne såhär efter dagens strapatser. Så nu ska jag väl få slippa drömma mardrömmar om arga bilister.