Men det är enbart med glädje jag bär den (även glädje kan väga!) och känslan riktas gentemot en person som har kommit att bli en naturligt central punkt i mitt liv sen han stormade in (eller stormade gjorde han inte, snarare promenerade in i mitt liv i sina gore-texkängor) och han får mig att känna mig som öronen känner sig då man hör ett klassiskt musikstycke efter några timmars lyssnande på hårdrock - det liksom smyger in och bäddar ner och omfamnar och är snällt och varmt och underbart. Så känns det. Han är självklar och varm och vänlig och vill mig bara gott och jag känner inte den minsta tvekan eller olustighet kring honom. Detta gör känslan väldigt unik, då min syn på känslan varit att jag ska oroa mig, slå knut på mig själv, vända och vrida och känna efter och fundera och slösa oändligt mycket tårar och hjärnkapacitet för att få det att vara uthärdlig. (Vilket får mig att inse att det då inte rörde sig om en äkta känsla, men det visste jag ju inte då.)

Nej nu är det enbart lätt och skönt och självklart och jag är inte rädd för vare sig honom eller mig själv eller vad vi är eller hur vi kommer att vara. Mina hjärnspöken har inte en chans gentemot denna människa och de känslor han väckt hos mig - de kan ta sig i brasan rent ut sagt. För allting blev plötsligt så väldigt klart och avslappnat när han kom in i mitt liv, och nu vill jag inte att han ska gå.