Sitter och lyssnar igenom en spellista som heter Chilla bland stjärnor och gitarrer vilket innebär att den ska innehålla allt som går att ligga på rygg och lyssna på medan man stirrar upp i taket / alternativt under klar himmel. Så kom plötsligt den där låten som idag inte betyder något särskillt för mig men som för sex år sedan ständigt gick på repeat. Speciellt vid de tillfällena då jag tog bussen hem från skolan för att jag inte orkade vara där. Det är också den låten som jag hade i öronen när jag vägrade kliva upp ur sängen en morgon när jag gick i nionde klass och hjärnan var fullkomligt slutkörd.
Det fick mig att tänka på hur fantastiskt det är, livet och alla dess vinklar och vrår. Tänk att jag idag bor själv i ett fint ljust studentrum (med tveksamt köksutrymme, men ändå) och lever ett liv som jag inte skulle byta ut med någon. Jag för krig mot utbildningen jag går, kämpar med tentor och prov och mitt eget humör och jag har en partner som är min absoluta motsats och som ger mig en skön hand att hålla i så fort jag behöver det. Min familj är frisk och kry och när vi träffas har vi roligt och mår bra tillsammans istället för att behöva gå igenom hur vi ska ta oss vidare genom sjukdomar och allmänt tradiga tillstånd.
Tänk vilket krig man kan föra mot sig själv, och tänk att man kan komma ut levande på andra sidan utan fler men än man kan hantera. Då är man lyckligt lottad alltså. Och tänk vad skönt det är att inte längre se världen som en väg eller en stege att masa sig fram på, utan att se den som ett stort grönskande fält där man kan springa runt och hoppa och dansa och slå kullerbyttor. Emellanåt faller man i ett kaninhål och vrickar foten eller fastnar i nåt björnbärsris, men då tar man sig ur det och skuttar sedan vidare. Hohohohoh...