Ska på zonterapi idag. Måste. Tvätta. Fötterna.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 28 maj 2009

Idag smäller det.

Att få i sig tarmsköljningen igår var allt annat än lätt. Konsistensen och smaken går inte att beskriva och jag tvingade mig för att få i mig lite åtminstone men det slutade med att jag hällde ut den första doseringen i vasken. Det var skitdumt, jag vet. Mamma och pappa blev såklart väldigt förbannade och frågade varför jag var så korkad och omogen och så ringde mamma vårdcentralen och frågade hur jag nu skulle göra och de sa att jag skulle försöka få i mig den andra lösningen samma kväll. Så det var bara på det igen. Blandade med jordgubbssaft för att slippa den värsta smaken och jag tvingade i mig tre glas på två timmar. När det fjärde glaset skulle ner så kände jag hur allt vände i magen och jag sprang in på toaletten. Hann inte ens vrida mig till toastolen utan fick kasta mig mot handfatet och sedan kom allt upp - tillsammans med middan jag ätit tre eller fyra timmar innan.
Sedan var det bara toalettbesök hela natten varvat med illamående så jag har knappt sovit en blund inatt. Ringde till läkarmottagningen som ska göra undersökningen och berättade att jag kastat upp mycket utav innehållet (kunde inte förmå mig att berätta att jag slängt ut en halvliter) och damen som svarade i telefonen sa att jag ändå skulle komma in för att göra undersökningen. Det var inte heller första gången som någon haft problem med den drycken berättade hon för mig.

Så klockan 12:00 ska jag stå färdig i hallen för då kommer mamma och hämtar mig (jag vill inte gå själv, det känns så läskigt) och så åker vi in. Sen får vi hålla tummarna för att det går att se något och att det inte var förjäves.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 28 maj 2009
Mamma kom och hämtade mig och så körde vi in till kliniken för att få göra koloskopiundersökningen. Efter att jag klätt av mig och dragit på mig undersökningskläder så fick jag lägga mig på sängen för att få lugnande och smärtstillande intravenöst utav en assisterande sjuksköterska. Därefter kom läkaren in och pratade lite med mig om mina problem och sedan körde vi igång direkt. Fick lägga mig på sidan och sedan förde de in ett endoskop för att kunna undersöka tarmen. På en skärm på väggen kunde jag titta på hur endoskopet rörde sig i tarmen vilket var - trots all nervositet - väldigt intressant. Det var dock obehagligt och ibland fick den assisterande sjuksköterskan pressa händerna emot olika delar av magen för att endoskopet skulle kunna passera. De tvingades också spruta in luft för att kunna se vidare in i tarmen.
Undersökningen omfattades av att titta igenom hela tjocktarmen och en bit av tunntarmen och på vissa ställen tog dem prover som kommer att skickas på analys. Tunntarmen var det inget fel på men i delar utav tjocktarmens slemhinna var det inflammerat och enligt läkaren tyder det på en kronisk sjukdom som heter Ulcerös kolit som innebär att det bildas blödande sår i tarmvävnaden. Det är delvis ärftligt men så vitt jag vet så har ingen i släkten varit drabbad utav det.

Jag ska lämna ett avföringsprov i veckan och när proverna på slemhinnan är klara så kontaktas jag utav läkaren.

UTDRAG UR SJUKAGBOK - 14 maj 2009
Har äntligen fått brevet. Kirurgen har kallat mig för koloskopi om några veckor för att se vad det är för fel. Det är med blandade känslor som jag nu går och väntar på denna förnedrande undersökning. För de som inte vet så innebär koloskopi att man kör upp en slang (närmare bestämt ett koloskop) i du-vet-var för att titta efter om något är fel på tarmens insida. Har googlat runt lite, mer information hittar man här (inte för att jag tror att folk intresseras av vad jag ska genomgå, men ändå).

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 18 maj 2009
Har suttit och funderat en del nu och försöker luska ut vad problemet är. Just nu är jag inne på cancer. Googlar som en tok, försöker få kött på benen inför den kommande koloskopin och lusläser alla artiklar jag hittar. Det känns lite pinsamt att jag är hemma från skolan på grund av magont och sedan googlar runt för att få svar, antar att jag bara borde luta mig tillbaks och vänta in den kommande undersökningen men det är något inom mig som gör mig nyfiken. Jag vill vara förberedd när de kommer och talar om vad det är. Jag vill inte höra ett alldeles främmande ord som jag inte har en aning om vad det betyder. Jag vill veta vad det är som kan tänkas pågå i min kropp (för det är ju det minsta jag kan begära).
Min älskade mor har fått uppfattningen om att jag är rädd när jag pratar om cancer - att jag fasar inför det och är uppstressad och orolig - men konstigt nog så är jag bara lugn. En gnutta irriterad är jag också då denna ovisshet verkligen äter upp mig inifrån men absolut inte rädd. Om det är cancer så är det ju något som pågår inuti mig just nu. Och om det inte är cancer så har jag ännu en sak att utesluta.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 5 maj 2009
På något konstigt vis har jag repat mig från gårdagens förnedring. Min mage jävlas dock som vanligt och idag mår jag väldigt illa. Ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig ner och dö för jag orkar verkligen inte med detta längre. Provsvaren kommer att visa att jag är frisk och då kommer de tvingas röntga mig ur alla möjliga vinklar och förhoppningsvis så hittar de inflammationen som käkar upp mig inifrån (för det är precis så det känns) och jag är så jävla less på att vara halvkrasslig hela tiden.
Men jag måste försöka vara positiv, så jag kan ju tala om att jag idag har bland annat sminkat mig och målat mina läppar illröda. Igår inhandlade jag en Cosmo och en Fantomen så jag har i alla fall underhållning för några timmar frammåt. Får väl göra något som kan tänkas vettigt.

UTDRAG UR SJUKDAGBOK - 6 maj 2009
Nu är jag trött på detta. Jag vill inte mer. Kirurgen ska kalla mig. Ska på gynundersökning nästa torsdag för att se så det inte är något fel i de regionerna. Damn jag är så jävla trött på min mage nu. Kan den aldrig bli okej liksom. Skitskitskit. Orkar inte skriva just nu.

Försökte träna till ingen nytta då magen bara bråkar och svider. Det värsta är att jag blir arg. Så arg så jag gråter. Och så skäms jag över att inte kunna lika mycket som alla andra. Seriöst nu. Jag är som en liten unge, kan inte riktigt hantera att livet går vidare trots att man har en kronisk sjukdom.
Kom hem och storgrinade över att jag inte klarade av något så enkelt som ett träningspass idag (snörvlade i mammas  tröja och allt, trots att jag är "vuxen") och mamma påminde mig om några viktiga saker som jag tänker summera här för framtida deppattacker:

• Livet slutar inte bara för att man får en sjukdom.
• Det finns folk som lever med myckert värre åkommor än Ulcerös Colit - och de har en fungerande vardag.
• Man kan inte se sig själv som ett offer.
• Man kan inte bry sig om vad andra tycker.
• Låt dig glädjas över vad du gjort under dagen - istället för att grämas över det du inte kunde göra.

Dessa saker glömmer jag bort. Typ hela tiden. Jag ser mig själv som den det är mest synd om i hela världen - och jag skäms. Jag skäms över mig själv och sjukdomen samtidigt. Men jag kommer aldrig bli av med den, så det är lika bra att jag intalar mig själv faktan, nämligen att det är inte mitt fel och det är inte synd om mig. Jag måste bara börja fatta det också.

Jävla skit, det blir bättre uppdatering imorgon.

UTDRAG FRÅN SJUKDAGBOK - 4 maj 2009
Sådär. Nu har jag varit hos doktorn och utstått en del förnedrande undersökningar samt blodprov. Jag hade hoppats att det hade varit lite mer glamoröst när de ska kolla felet på folks magar men ack nej. Listade de förnedringar jag har utstått idag (i kronologisk ordning):

1. Ska få magen undersökt och tvingas lägga mig på en brits. Blir beordad att dra ner byxorna och får sedan ett finger uppkört i ni-vet-vad. Inte särskillt behagligt. Glömde bort att andas så läkaren fick påminna mig ideligen och det kändes som minst en kvart men det varade antagligen bara i trettio sekunder. Sprang ut ur undersökningsrummet.

2. Ska bli vägd utav en snäll sjuksyster men det visar sig att rummet där vågen står är upptaget så jag får följa med till en korridor där de har ett litet förråd där hon hämtar en ny våg. Korridoren ligger i anslutning till ett väntrum som är fullproppat med människor och den snälla sjuksystern ställer vågen på golvet i korridoren (osynligt men fortfarande i hörbart avstånd ifrån väntrummet) och ber mig kliva upp. Det var okej. Det som däremot inte var okej var att hon sedan, på hög och ljudlig skånska säger "Vad väger du? Okej, 72,9 jaha, då avrundar jag det till 72,5 eftersom du har kläder på dig, jättebra!". Jag försöker tänka att äsch det spelar ju ingen roll att ett helt väntrum precis fick reda på mina tjugo kilos övervikt och när jag sedan ska gå till utgången känner jag hur blickarna ofrivilligt dras till mig och min tjockiskropp.

3. När jag sedan går på stan påväg tillbaks till skolan så kommer en tant fram till mig och talar om att jag nog ska åka hem och byta om. Jag smiter in i en affär och in i ett provrum för att spegla mig och upptäcker att glidslemmet (som användes för att lättare utföra förnedring nr 1) har blött igenom trosor och byxor så att det nu ser ut som om jag har kissat ner mig.

Jag hoppas att ni har överseende med att jag har åkt hem för att dra täcket över huvudet. Har absolut ingen lust att gå tillbaks till skolan i slemmiga byxor och med självförtroendet i botten. Jag tänker minsann sitta här hemma och sura i några timmar. Så det så!