Stiger upp på morgonen. Antingen går jag till badrummet först eller också blir det köket. Jag fixar mig och sedan äter jag gröt med russin och mjölk samt två knäckemackor med leverpastej, eller också blir det tvärtom. Först mat, sedan fix. Tar mina mediciner. Sedan går det en kvart där jag borstar tänder, klär på mig och ska bege mig till bussen.
Där händer det.
Det kan först komma som en svidande och stickande känsla på vänster sida om magen. Då blir jag oftast illamående och yr. Eller också kommer smärtan direkt. Svett som tränger fram i pannan, känslan av att jag ska gå sönder. Måste till en toalett fort, fort. Får antingen rusa hem eller hålla tillbaka allt. Sätta på mig en mask och tänka lugna och balanserade tankar mellan skoven. Smärtan är total och paralyserar mig för några sekunder innan jag samlar mig och kliver av bussen / går in i klassrummet. Antingen får jag åka hem igen eller också genomlider jag en hel dag där jag svettas ymnigt, har feberfrossa och mår väldigt dåligt. Som att vara magsjuk konstant. Eller som att ha en djävul innuti som gör allt för att förgöra en.
Kommer hem till ett tomt hus och kan slappna av till fullo. Tankarna skingrar sig och jag känner mig harmonisk, som ett lyckorus över att vara hemma igen, ifred att föra krig mot djävulen. Sover så länge jag hinner innan min familj kommer hem. Då är det på med masken igen. Jag vill inte vara såhär. Det är inte jag. Det är djävulen i min mage som gör mig såhär och den ska jag ha kontroll över. Den borde jag ha kontroll över. "Det är inte mitt fel" är en tanke som varje dag dyker upp i mitt huvud. Jag känner mig skuldbelagd samtidigt som jag vet att jag inte orsakat detta. Det är inte mitt fel.