Terapin sätter igång mycket. Jag har huvudvärk var och varannan vecka, glömmert bort de allra simplaste sakerna och gör meningslöst dumma grejer (till exempel så stack jag ut och cyklade och stoppade bilnycklarna i jackfickan så jag fick åka tillbaks och lämna dem, råkade lägga dem i trappuppgången till pojkvännens bostad en annan gång). Jag agerar lite som min mamma gjorde precis efter att hon fått stroken. Saker fastnar inte i hjärnan på samma sätt.

 

Men det fungerar. Det handlar om att göra en omprogrammering och ändra det tänk som präglat mitt liv de senaste 22 åren, vilket är väldigt svårt. Teoretiskt är det simpelt men det finns så många fällor och lönngångar som jag inte visste existerade men som plötsligt gör sig synliga. Så många rädslor som uppdagas och ska tas itu med, så många tankar och känslor som är rotade i en grund som egentligen inte tillhör mig utan som bara har uppkommit på grund av en destruktiv och förvirrad världsuppfattning.

 

Jag vet inte om det är nu jag kommer börja skriva igen, men jag märker att jag börjat spela på gitarren lite mer, använder min röst och har ett behov av att skapa igen. En blogg är kanske inte det bästa sättet men fingrarna arbetar snabbt på ett tangentbord och jag har ett behov av att känna att någon läser, även om det bara är en eller två personer.