Jag är en naiv person. Ja, det är jag. För jag trodde inte att jag bodde i ett land där nyheter om upptäckt kartläggning av etniska minoritetsgrupper hos polisen kunde figurera på förstasidan i tidningarna. Jag är naiv som förbluffades över att - när en bomb exploderade vid vår gata - det var folk som sa "Ja men det är ju där romerna bor" och "Det var ju bara en tidsfråga innan detta hände" och jag är naiv som blev äcklad över dessa kommentarer. Och jag förundras över att jag är så FRUKTANSVÄRT naiv som aldrig riktigt förstått debatter gällande frågor om etnicitet. Jag har sett det som bortslösat eftersom jag vuxit upp i en skyddad värld där det är 'jag, du och vi tillsammans', istället för 'vi och dem och de kan vara farliga'. Jag är naiv som tror att jag bor i ett land där folk ska känna sig välkomna. Jag är naiv som språkar för feminism (vilket för mig är liktydigt med jämställdhet), tror att jag lever i ett land där vi är på framkant i frågan när jag egentligen inte har nån uppfattning om hur det ligger till.

Jag är naiv som tror att kartläggning av folkgrupper är sådant som händer på film eller slutade ske vid 00-talet eftersom vi lever i en modern värld där alla ska ha rätt att röra sig fritt utan andras vaksamma ögon på sig. Jag är naiv som inte förstått att samhället hellre lägger energi på att det ska vara billigt att bygga en uteplats och anlita städhjälp än att se till att nyinkomna flyktingar har ovillkorlig rätt att uppsöka vårdcentraler när de blir sjuka.  

Jag är naiv som inte fattat att vi bara sopar framför vår egen dörr. Sköt dig själv och skit i andra. För jag är naiv som tror att samhället jag lever i ser till FOLKETS bästa, dvs. ALLA DE FOLK som bor här. För vi ÄR olika. Vi HAR kulturskillnader. Vi LEVER olika. Men vi KAN välja hur vi ska bemöta andra. Sköt dig själv och sköt din nästa.   

Jag är naiv som tror att bara för att jag skriver här ska jag kunna ändra på någonting, och jag är naiv som tror att min åsikt ens är den bästa sett ur ett folkrättsligt perspektiv. Jag är naiv som ens överväger om jag ska publicera detta på min blogg, rädd för att någon som inte tycker som jag ska sätta sig på mig och babbla bort mig med argument som jag inte tänkt på, siffror jag inte läst och statistik jag inte gett mig i kast med. Men jag inser också att jag faktiskt tycker som jag tycker. Jag tycker att mitt land ska vara Ett Land, istället för Vårt Land. Ett land som vi alla ska vårda och ta hand om, både miljön och dess invånare. Ett land som aldrig kan ge den ena personen mer rätt att vistas i än den andre. Ett land där vi jobbar för att göra det hållbart för alla som bor här, vare sig de kom hit för femtio år eller fem minuter sedan. Jag vill leva i Ett Land. Jag tycker att vi skrotar Vårt Land och börjar jobba för Ett Land - Ett Land som kan vara ett föredöme för andra länder, som också vill vara Ett Land.