Dricker te efter en powerwalk i regnet och prat med mor min. Hon har gått ner 15 kilo och jag är så glad för hennes skull. Stroken i januari fick henne verkligen att se klarare kring hur hon kan göra för att kroppen ska fungera bättre. Vi pratar inte så mycket om det, mer än att ge uppmuntrande kommentarer, men jag är så fruktansvärt glad å hennes vägnar. Glad och stolt. Och tacksam. Tacksam över att hon överlevde något som dödar eller invalidiserar 50 % av de som drabbas. Glad över att hon känner ett så stort värde i tillvaron och stolt över hur hon lever sitt liv. Hur hon kan bli rädd och visa känslor men samtidigt stånga sig blodig för att ta sig igenom och komma ut med ett gapskratt på andra sidan. Glad över att hon är omgiven av folk som hon tycker om, familj coh vänner. Och glad över att jag får höra att jag är så lik henne. Som tonåring var det något av det värsta jag visste; när folk sa att jag är lik mamma. Det är tur att man växer upp och ser saker på ett nytt sätt. På rätt sätt.