Vill så gärna skriva ett långt och tänkvärt inlägg, men jag verkar ha glömt hur man gör. Den senaste tiden tänker jag på att skriva, ständigt. Tänker på alla de historier, dikter och sånger som har geggat ihop sig i min kropp och som bara väntar på att släppas fria.

 

Något annat jag tänker mycket på är en möjlighet som dök upp för några dagar sedan. En möjlighet som inte innebär så stora ekonomiska vinster men som ändå var något som fick det att vända sig i magen och gjorde mig väldigt... förväntansfull. Denna möjlighet innebar en resa till ett annat land, till en plats jag inte känner till, till ett yrke jag inte kan något om. En väldigt romantiserad möjlighet men inte de bästa förutsättningarna. Jag kommer inte tacka ja. Det smärtar mig en aning samtidigt som jag vet att det jag helst av allt skulle vilja göra är att få helt ny mark under fötterna, göra något som INTE är planerat och som jag inte riktigt har kontroll över. Men jag antar att det är den vuxna sidan hos mig - den som jag låtit växa fram och ta plats inom mig de senaste månaderna - som säger nej. Som skakar på huvudet, rycker på axlarna och flinar lite hånfullt. Eftersom jag vet att den vuxna sidan behövs, då den andra sidan har fått härja fritt alltför länge känns det ju tryggt för jag vet ju om att det behövs en ekonomi för att komma någonstans. Det behövs dessutom kontakter. Och utbildning. Och en strategi.