Mamma säger att jag ser glad ut. Att hela jag lyser. Det är bra och det känns fint. Kom på att jag helt glömt bort att titta på alla obligatoriska tvprogram de senaste veckorna. Har bara skuttat runt som ett fån.
Jag tränar mer och käkar samma skit som förr (minus några portioner) vilket gör att vågen står på exakt samma siffror. Det roliga med det hela är att kläder passar igen. Har sagt farväl till gummibandet i ett par utav mina byxor (vilket känns tragiskt men väldigt bra på samma gång) och de börjar till och med sitta säckigt över mina lår - en känsla jag inte upplevt sen jag var tolv år gammal.

Träningen bjuder också på en del blåmärken vilket gör att jag känner mig mer som Laura Croft än Michelinmannen. Det finns dock mycket saker kvar.
Magen mår bra, jag hoppar och skuttar av glädje, jag är så glad över att jag mår bra, att min kropp fungerar och att jag faktiskt har ett liv. Ett liv. Ett riktigt jävla bra liv.