Älskar. Dig?
En tjej jag känner vagt (som är ett år yngre än mig) ska ha barn och jag är förvånad. Trodde jag var tio gånger så "vuxen" efter observationer utav hennes beteende, men tji fick jag. Hon använder grammatik lika vårdslöst som jag använder chokladkakor och så gör HON det otroligt vuxna (och ofattbara) och blir på smällen. Tänka sig, att den typen av människa som firar enmånadsdag med sin pojkvän plötsligt är redo att få barn. Detta är inget skämt. De firar varje månad att de är tillsammans. Varje Månad. 'Grattis på vår månadsdag älskling, det har nu varit vi två i tdrygt ett halvår, åh vad jag älskar dig och vill leva med dig resten av mitt liv... By the way, vi ska ha barn, roligt ellerhur?! Åh vad ska den heta?.'
Jag kunde säga orden Älskar och Dig till min soulmate efter ett och ett halvt år. (Och då hade vi ändå ytterligare ett och ett halvt år utav gräl och uppbrott framför oss.) Vi gjorde slut trettiotusen gånger, strulade med andra och försökte och försökte (och försökte och försökte och försökte...) glömma varandra eftersom vi bara bråkade om småsaker, varvandes med att tycka om varandra. Jag tyckte det var töntigt att vara fast vid någon hade inte tid att "bli sams" med nån var tredje vecka (speciellt inte med en fotbollsspelare när jag själv var punkare).
Det var för snart ett år sedan jag gav upp. Jag hade förlorat slaget emot min envishet. Efter två års kamp fick jag inse att jag var (kan fortfarande inte skriva eller säga det utan att skratta rått) kär. I honom, (vi kallar honom Nissen, bättre smeknamn kommer framöver).
- Han som vägrar klippa sig trots att hår och skägg bokstavligt talat står åt alla håll och är ovårdat och jätteslitet (han har aldrig hört talas om balsam).
- Han som släpper värdens fis när vi myser efter sex som (jag hatar mig själv) får mig att skratta.
- Han som gör mig argast i hela världen och hellre ger mig morötter än choklad när suget sätter dit, med motiveringen 'Det är för din egen skull'.
Denna människa är på nåt jävla vis min bästa vän och på något jävla vis får han mig att känna mig lite gladare, tryggare, smartare, argare... you name it. En dag kanske vi kommer på att vi bara ska vara vänner, men med hans kropp och min utstrålning så kommer vi inte kunna hålla tassarna ifrån varandra, så det är lika bra att vi låter det rulla på, utan att konstla till det. Tanken på att kombinera våra gener och få en unge är både kittlande spännande och väldigt skrämmande. Vi är ju helt tokiga båda två liksom, så hur skulle det gå...
Missförstå mig rätt, jag respekterar min bekants relation (som jag skrev om däruppe). Förstår bara inte hur man kan veta att man älskar någon efter EN MÅNAD tillsammans när det kan ta ett helt liv (eller åtminstone tre och ett halvt år) att lära känna någon. Och till på köpet skaffa ett litet barn... Det kommer att förbli en gåta för mig.
Jag kunde säga orden Älskar och Dig till min soulmate efter ett och ett halvt år. (Och då hade vi ändå ytterligare ett och ett halvt år utav gräl och uppbrott framför oss.) Vi gjorde slut trettiotusen gånger, strulade med andra och försökte och försökte (och försökte och försökte och försökte...) glömma varandra eftersom vi bara bråkade om småsaker, varvandes med att tycka om varandra. Jag tyckte det var töntigt att vara fast vid någon hade inte tid att "bli sams" med nån var tredje vecka (speciellt inte med en fotbollsspelare när jag själv var punkare).
Det var för snart ett år sedan jag gav upp. Jag hade förlorat slaget emot min envishet. Efter två års kamp fick jag inse att jag var (kan fortfarande inte skriva eller säga det utan att skratta rått) kär. I honom, (vi kallar honom Nissen, bättre smeknamn kommer framöver).
- Han som vägrar klippa sig trots att hår och skägg bokstavligt talat står åt alla håll och är ovårdat och jätteslitet (han har aldrig hört talas om balsam).
- Han som släpper värdens fis när vi myser efter sex som (jag hatar mig själv) får mig att skratta.
- Han som gör mig argast i hela världen och hellre ger mig morötter än choklad när suget sätter dit, med motiveringen 'Det är för din egen skull'.
Denna människa är på nåt jävla vis min bästa vän och på något jävla vis får han mig att känna mig lite gladare, tryggare, smartare, argare... you name it. En dag kanske vi kommer på att vi bara ska vara vänner, men med hans kropp och min utstrålning så kommer vi inte kunna hålla tassarna ifrån varandra, så det är lika bra att vi låter det rulla på, utan att konstla till det. Tanken på att kombinera våra gener och få en unge är både kittlande spännande och väldigt skrämmande. Vi är ju helt tokiga båda två liksom, så hur skulle det gå...
Missförstå mig rätt, jag respekterar min bekants relation (som jag skrev om däruppe). Förstår bara inte hur man kan veta att man älskar någon efter EN MÅNAD tillsammans när det kan ta ett helt liv (eller åtminstone tre och ett halvt år) att lära känna någon. Och till på köpet skaffa ett litet barn... Det kommer att förbli en gåta för mig.
Kommentarer
Trackback
