Söker ett svar
vill hjälpa dig så
Du vänder dig om
Bereder din väg att gå.
Slutar försöka hjälpa dig
det spelar ingen roll
för du vill inte längre
nu när du förlorat all kontroll.

Men skyll ej på mig
när dagar blir för långa
skyll inte på mig
när dina bördor blir alltför många
För hur det än är
så kan jag ej axla dina bekymmer
jag orkar en del
men måste tänka på vad mitt hjärta rymmer.

Sluta spela trött och dum
när jag frågar hur du mår
du suger ur mig all min ork
slukar allt du förmår...

Ursinne som sedan länge dött
panik i vågor genom min så kallade "kropp"
Sliter mig loss, springer.
Vill hitta ett kryphål. Finns inte.
Andas in. Andas ut. Andas in...
De som håller mig vid liv
tar död på mig, samtidigt. Förvirrande, outhärdligt.
Pressar mina händer - kalla, som is
Inget får komma ut. Inget får komma in.
Era ord kan inte döda mig.
Mina ord kan inte förgöra er.
Evigheten tar sin början.
Det har börjat.

[12 mars 2009]

Folks förväntningar (säg något mer jag inte vill)
Sväljer hårt, det är så det går till.
Matad med det som borde ske.
Förväntningar som sträcker sig högre än mina 1 och 53
och en halv, ska du veta (klarställd fucking trovärdighet)
Vill förtjäna platsen så nu kostar all min tveksamhet.
Inga hinder här, det är viktigt att prestera
så kämpa kvinna, lite till, lite mera!

Sorgligt att det liksom alla andra gånger förr
resulterar i att vi står här, knackar på Dr. Kronvalls dörr
Evighetens diskussion tar vid, min comeback är en löjlig historia.
För hur mycket jag än kämpar så tycks jag aldrig förtjäna min gloria.

[9 mars 2009]

Förtroende. Du är ett offer som litar till min tysthet.
Att jag kniper käft, nickar. Tycker om dig.
Tycker alltid om dig.
Överröses med dina historier - sant eller falskt?
Kunde inte brytt mig mindre
tyvärr, är mitt uppe i något annat.
En kamp i tysthet när offret talar,
anförtror mig all sin vårdslöshet.
Det är synd om dig. Du är ett offer.
Det är synd om mig. Jag bär dig och dina bördor, på mina axlar.
Vänskap är det inte tal om - vad sjutton är det?
Nej, jag kniper käft, nickar. Tycker om dig.
För det gör jag verkligen. Tycker alltid om dig.
(Fast du kväver mig ibland.)

[10 mars 2009]

Empatisk förmåga. Självömkan.
Kan inte klandra någon annan
för mitt tappade fotfäste.
Förbannad
på mig själv och på alla
för saker man inte bör tala om.
Kastar sten i glashus.
För just nu är det allt jag kan göra.
Utnyttjad - såklart.
Känslan är total.

Jag faller. Det är vackert. Svalt.
Vågar inte tänka på vad som händer
när jag slår i marken.