Ursinne som sedan länge dött
panik i vågor genom min så kallade "kropp"
Sliter mig loss, springer.
Vill hitta ett kryphål. Finns inte.
Andas in. Andas ut. Andas in...
De som håller mig vid liv
tar död på mig, samtidigt. Förvirrande, outhärdligt.
Pressar mina händer - kalla, som is
Inget får komma ut. Inget får komma in.
Era ord kan inte döda mig.
Mina ord kan inte förgöra er.
Evigheten tar sin början.
Det har börjat.

[12 mars 2009]