Hade tänk skriva en sentimental smörja men sen insåg jag att det varken får mig att må bättre eller sämre. Det enda som känns relevant just nu är att jag inte får ut en person ur huvudet och det gör mig galen eftersom det är lite för sent att sitta och ha honom där inne. Antar att det bara är en period just nu, att jag kommer över det. Men jag börjar tröttna på dessa perioder, på att ständigt tvingas gå igenom allt om och om igen och undra vad som skulle skett om inte om hade varit. Ångrar inte nånting, det är bara det att tanken på att inte få bli gammal tillsammans med den här människan gör mig fruktansvärt nervös. Som om en pusselbit fattas, eller sista trappsteget för att komma till nästa våning bara gapar tomt framför mig och jag väntar på att det mirakulöst ska återvända.

Det roliga är ju att livet trots allt är perfekt just nu. Jag har ingenting att klaga på, min fysiska och mentala hälsa är så bra som den aldrig nånsin varit, jag har varken ont eller är rädd för något och jag vill leva. Det vill jag verkligen, för jag har något att leva för. Jag vet att jag kan uträtta bra grejer, att jag kan göra vad jag vill, bli vad jag vill och få det liv jag vill. Ett av alla tusen privilegier jag bär på och känner tacksamhet för.

Men just därför känns det så konstigt tomt. Som om att bara för att jag inte har denna person att dela det med blir det inte lika fint. Som om jag står och betraktar en regnbåge eller en stjärnhimmel som bara jag kan se. En fröjd för ögat men det spelar mindre roll för när den tynar bort så har jag inte honom att dela den med. Jag gör saker och kommer på mig själv med att tänka "Åh, detta skulle Han skratta åt när jag berättar det." eller "Undrar vad Han skulle säga om detta..." Sedan kommer jag på att det inte finns nån möjlighet att fråga eftersom det inte finns något kvar.

Det låter kanske som att jag är ledsen nu, förkrossad eller ångerfull, men det är jag inte. Jag är glad för jag har fått uppleva något fantastiskt. Något som kräver att man vågar ge sig hän åt någon annan fullständigt, att öppna sin själ och bli mottagen med öppna armar. Jag har fått uppleva kärlek, den där sockersöta, supergulliga kärleken som man bara ser på film eller läser om i böcker. Den har jag upplevt. Jag vet hur den känns. Och den gör varken ont eller skadar. Det är däremot lätt att försöka försaka, kasta bort eller göra illa med hjälp av den, men det hör inte hit just nu för jag är endast glad. Glad och tacksam.

Och lite irriterad eftersom jag just nu inte bara kan vara glad utan samtidigt tvingas ha honom i huvudet, ständigt. Antar att det också går över efter ett tag, hehe.

Slog knäet i en bänk precis, träffade rakt på nerven så det blev sånna spasmer. Ajajaj va tokigt det känns nu.

Kom till skolan för en kvart sedan då all trafik blev stående mitt inne i Lund. Det slutade med att en vardagshjälte (dvs fotgängare som inte hade det minsta vinning i situationen) gick ut på gatan och styrde upp hela trafiken. Han vinkade fram bussarna från ena hållet och stoppade några som försökte smita förbi osv. Utan honom hade jag nog suttit på bussen ännu. Såg honom sedan springa vidare i vintermorgonen med snö på hela kappan och den kala hjässan. Hoppas han får en mössa i julklapp. Eller något annat fint som han vill ha.